Det är svårt att överdriva Assar Lindbecks betydelse. Under mer än ett halvsekel var han Sveriges mest inflytelserike nationalekonom. Med honom försvinner en ledande forskare, pedagog, debattör och opinionsbildare – allt i samma person.
Ofta talas det insiders och outsiders, både på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden liksom på många andra områden. Insiders är röststarka och gynnas av det rådande systemet, med regleringar som skyddar deras ställning. Outsiders har svårare att göra sig hörda och förblir missgynnade av ett system som där de möter höga hinder.
Dessa begrepp är en viktig del av Assar Lindbecks forskargärning (tillsammans med forskarkollegan Dennis Snower), men de är också lättbegripliga även för icke-ekonomer och slagkraftiga i debatten. Han kunde vara både teoretiker och praktiker, samtidigt som hans tankar syftade till att åstadkomma förändring.
När det gällde bostadsmarknaden, nådde han inte ända fram – trots en opinionsbildning som hade pågått ända sedan 1960-talet. På arbetsmarknaden blev resultaten större, även om det länge gick trögt med reformerna. Men Lindbecks analys av insider-outsiderproblemet gav åtminstone en god förklaring till svårigheterna att åstadkomma reformer.
På andra fält blev han desto mer framgångsrik. Sverige fick inga kollektiva löntagarfonder av det slag som var aktuella 1970- och 1980-talet, utan endast en mildare variant som sedan avskaffades. Det berodde i hög grad på Assar Lindbecks kraftfulla argumentation mot vad som, enligt honom, hade betytt ett skifte av ekonomiskt system. För honom blev följden en brytning med socialdemokratin, som han dittills hade stått nära.
Men Lindbeck motsatte sig en centralstyrd ekonomi och hävdade marknadens överlägsenhet. På ett klargörande sätt visade han att det är nödvändigt att välja mellan dessa båda system, även om marknadsekonomin måste hållas inom politiskt fastställda ramar. Men någon ”tredje väg”, som det länge talades om, finns egentligen inte.
När Sverige kom in i allvarlig kris vid 1990-talets början och tvingades ge upp kronans fasta växelkurs, som var den tidens norm, kallades Assar Lindbeck in. Carl Bildt, som då var statsminister, gav honom uppdraget att leda en kommission som skulle dra upp nya riktlinjer för den svenska ekonomin – utifrån det tankemässiga tomrum som hade uppstått.
Lindbeckkommissionen levererade därefter på kort tid 113 olika förslag, varav många också blev genomförda. Utifrån dem kunde Sverige samla sig kring en ny ekonomisk politik med strikta budgetregler och en självständig Riksbank med inflationsmål. 1990-talet blev en reformperiod som lade grunden för de ekonomiska framgångar som sedan hängt i under en ganska lång tid.
Assar Lindbeck vilade ändå inte på lagrarna. Han fortsatte som forskare, både vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet – som han själv hade varit med om att bygga upp – och vid Institutet för näringslivsforskning. Han gav inte upp sin pedagogiska nit, som bland annat hade gjort honom till en grundare av tidskiften Ekonomisk Debatt (tillsammans med Nils Lundgren). Och han gick ut i debattartiklar och intervjuer, på senare tid bland annat med kontroversiella uppfattningar om migration och integration.
Nyligen fick Lindbeck en vetenskaplig uppsats godkänd för publicering i en internationell tidskrift, en ovanlig prestation från en 90-åring. (European Economic Review, “Delegation of Investment Decisions, and Optimal Remuneration of Agents”, tillsammans med Jörgen Weibull). Han nämndes ofta som en tänkbar mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, något som dock aldrig blev verklighet. Men utöver sitt stora inflytande i Sverige var han en ekonom av global betydelse, som ofta citerades i andra länder.
Ändå skulle det vara missvisande att beskriva Assar Lindbeck som en ensam stjärna. Hans styrka låg mycket i att han fungerade både som ledare och medspelare för många andra ekonomer. Han var också villig att gå in i dialog med en bredare krets, inte minst journalister. Då valde han samtidigt sina tillfällen, väl medveten om betydelsen av att hitta den rätta tidpunkten och den effektivaste kanalen att nå ut.
I sin memoarbok ”Ekonomi är att välja” (Albert Bonniers Förslag) från 2012 beskriver Lindbeck hur den svenska välfärdsstaten formades, parallellt med hans egen bana. Hans kritik mot avarter och svagheter i välfärdssystemen hindrar inte att han hade ett socialt engagemang och ville se ett samhälle där alla kunde vara delaktiga.
Men Assar Lindbeck kunde inte enkelt sorteras in i någon fålla och där ligger också en viktig del av hans storhet som ekonom och samhällsdebattör. Man behövde inte alltid hålla med honom för att inse hans betydelse och nu känna hans bortgång som en väsentlig förlust.
Läs även mitt tidigare blogginlägg: “Assar Lindbeck om kommande kriser: miljö, finans, migration” från den 13 mars 2020, https://johanschuck.se/assar-lindbeck-om-kommande-kriser-miljo-finans-migration/