Vi lever i krisernas tid, där nedgångar och uppgångar följer tätt på varandra. Så har det varit i närmare 50 år, alltsedan kopplingen mellan dollarn och guldet upphörde i början av 1970-talet. Då var det USA:s svårigheter att finansiera Vietnamkriget som utgjorde en orsak.
Sedan dröjde det inte länge till oljekriserna som i Sveriges fall kombinerades med egna kostnadskriser, beroende på att lönerna hade stigit alldeles för snabbt. I en orolig värld hade den svenska ekonomin kommit i otakt och förlorade sin konkurrenskraft.
Det ledde till en rad devalveringar av kronan och 1982 kom superdevalveringen på 16 procent, följd av en serie avregleringar på kredit- och valutamarknaderna. Resultatet blev överhettning på finansmarknaderna, vilket vid 1990-talets början slutade i en krasch.
Krisen blev denna gång ännu djupare. Därför kostade det oerhört att försvara kronans fasta växelkurs, bland annat genom att Riksbanken höjde sin styrränta till 500 procent. Kronförsvaret misslyckades och därefter tog det tid för ekonomin att komma på fötter igen.
Mitt i denna oreda tog dåvarande statsministern Carl Bildt ett viktigt initiativ: han engagerade ekonomiprofessorn Assar Lindbeck för att, tillsammans med andra ekonomer och statsvetare, dra upp nya riktlinjer för ekonomin.
Lindbeckkommissionen fick på rekordkort tid fram sina förslag som formulerades i 113 punkter, varav många sedan har genomförts. De har betytt en reformering av den svenska ekonomin, vilket lade grunden för en mer gynnsam utveckling från mitten av 1990-talet och framöver.
Huvudperson var Assar Lindbeck, en av Sveriges genom tiderna mest framträdande och inflytelserika nationalekonomer. Alltsedan 1960-talet har han, bland mycket annat, varit en centralfigur i svensk samhällsdebatt.
Nyligen fyllde Lindbeck 90 år. För att hylla honom hölls i tisdags den stora konferensen ”Assar Lindbeck: akademisk forskning i allmänhetens tjänst”. Ett huvudtema där var forskarens uppgift att bidra till samhällsutvecklingen genom att delta i debatten och framföra egna förslag.
Här ska inte berättas om allt som sades vid konferensen. Den intresserade bör istället titta på SvT Forum kl 12.30-16.00 idag, fredag. Där berättar Carl Bildt om Lindbeckkommissionens tillkomst, förre Eko-chefen Erik Fichtelius talar om forskningens betydelse för journalistiken, statsvetaren Jenny Madestam ger sin syn på forskarnas inflytande på politiken – tillsammans med en hel del annat.
Men vad som inte ska komma i skymundan är jubilaren själv, Assar Lindbeck. På grund av en kroppsskada kunde han visserligen inte själv framföra sitt budskap, utan gjorde det med hjälp av professor Solveig Wikström. Genom henne är det ändå Lindbeck som talar.
Vad Assar Lindbeck har att säga är att krisernas tid inte är över. Det stämmer: vi har ju varit med om en hel del sådant även under de senaste decennierna, efter 1990-talskrisen. Dit hör den spruckna millenniebubblan, men framför allt den globala finanskrisen 2008-2009 som i Europa sedan följdes av eurokrisen.
Nu ser emellertid Lindbeck nya kriser framför sig. Han pekar på tre områden där sådana troligen kommer att uppstå, i den mån som de inte redan har gjort det. Det gäller miljökriser, finanskriser och migrationskriser.
Miljökriser, som även inbegriper klimatet, är redan ett faktum. Där menar Lindbeck att det redan finns ekonomiska styrmedel som med fördel kan användas. Han syftar på skatter och subventioner som kan påverka företagens beslut.
Poängen är att man då kan bibehålla ett decentraliserat beslutsfattande och ändå uppnå en minskning av miljöskadliga utsläpp. Däremot vänder sig Lindbeck emot en omfattande användning av regleringar och kvoteringar, som han anser ofta leda till onödiga fördelningskonflikter. Följden kan då bli en handlingsförlamning som efter Parisavtalet för några år sedan.
Lindbeck tar också ställning för tekniska innovationer som huvudspåret när det gäller att skydda miljön. Han är skeptisk på krav om förändrad livsstil som, enligt honom, inte kan ge samma resultat.
Finanskriser har vi också erfarenhet av. Lindbecks uppfattning är att det gäller att bygga upp institutioner och mekanismer som både motverkar uppkomsten av sådana kriser och minskar deras konsekvenser. Sådant arbete pågår dock sedan ett bra tag, både i Sverige och på andra håll, så synpunkten blir närmast att man ska fullfölja spåret.
Mer intressant är att Lindbeck är inne på att byta ut det offentliga överskottsmålet – som en gång lanserades av Lindbeckkommissionen – mot ett skuldmål för den offentliga sektorn. Han anser det också rimligt att sänka inflationsmålet till 1 procent, eftersom inflationen ligger ungefär där – och inte tycks nå varaktigt upp till nuvarande målet på 2 procent.
Migrationskriser är ett kontroversiellt tema. Där menar Lindbeck att befolkningsexplosionen i låglöneländer, minskade flyttkostnader och en mängd väpnade konflikter kan leda till en massmigration till den rika den delen av världen.
Positivt är då, enligt honom, att inkomsterna stiger, både bland migranterna och världens befolkning i stort. Negativt är däremot att de utvecklade länderna inte klarar att integrera alla som vill komma dit – och att det uppstår sociala problem som arbetslöshet, bidragsberoende och kriminalitet.
Lindbecks slutsats blir att rika länder därför bör begränsa invandringen mer än hittills. Han förordar istället att de ska utöka sina bidrag till flyktingläger i närheten av krigsområden, med hänvisning till man då till samma kostnad kan hjälpa betydligt fler människor.
Där är hans förslag nog litet väl enkelt, eftersom flyktingläger – även om de förbättras – knappast kan bli någon långsiktig lösning. Viktigare är om det istället går att lösa de konflikter som har gett upphov till flyktingströmmar, liksom om man kan skapa bättre utvecklingsmöjligheter i de ekonomiska migranternas ursprungsländer. Men hur som helst måste integrationsproblemen i Sverige tacklas bättre, med tanke på hur många som redan har kommit hit.
Men man behöver inte alltid hålla med Assar Lindbeck för att uppskatta hans bidrag som forskare och samhällsdebattör. Till hans viktiga insatser hör att genom välgrundad argumentation lyckas flytta gränserna för vad som anses politiskt möjligt. Dagens Sverige skulle se sämre ut, om det inte hade varit för honom.
Lyckligtvis har Lindbeck fått flera efterföljare som kombinerar forskning och debatt. Behovet upphör inte när han nu – efter väl förrättat värv – säger sig lämna den stora scenen.