Joe Biden vill förmå amerikanerna att konsumera sig ut ur krisen. Huvuddelen av hans stora stimulanspaket består av bidrag till hushållen. Det kan fungera i USA, men manar knappast till efterföljd för Sverige.
Som nyss tillträdd president har Joe Biden mindre än två år på sig till nästa val. Redan i november 2022 avgörs om han ska kunna bibehålla den lövtunna majoriteten för demokraterna i senaten och det något större flertalet i representanthuset. Lyckas inte detta kan han bli ganska maktlös under återstoden av sin egen mandatperiod.
Av flera skäl är det bråttom för honom att visa resultat. Han behöver visa att skiftet av president från Donald Trump till Joe Biden mycket snart påverkar amerikanska familjers vardag. Detta blir särskilt viktigt eftersom hans politik ska vara inkluderande och erbjuda något för alla.
Pengar som går direkt till de hushållen blir också huvuddelen av Bidens stora stimulanspaket på 1 900 miljarder dollar (vilket motsvarar närmare 50 000 kronor per amerikansk invånare). Det kan ge en stark effekt på ekonomin och bidra till en rivstart, eftersom det bland åtskilliga familjer i USA finns ett uppdämt konsumtionsbehov.
Framför allt många låginkomsthushåll lever med små marginaler och kan väntas ganska omgående använda pengarna för inköp. Det kan sätta fart på efterfrågan i USA-ekonomin och underlätta att tillväxten kommer igång och arbetslösheten går ner.
Belastningen på den federala budgeten behöver inte bli så stor om skatteinkomsterna därigenom ökar, samtidigt som räntekostnaden för en stigande statsskuld för närvarade är närmast försumbar. Därför verkar det inte bekymra Biden eller hans tillträdande finansminister Janet Yellen att den offentliga skuldsättningen redan i utgångsläget ligger på mer än 100 procent av BNP.
Jämfört med andra länder har USA dessutom en obestridlig fördel genom att dollarn är den dominerande världsvalutan. Av omvärlden uppfattas amerikanska statsobligationer som en trygg placering, vilket gör att det är lätt att få låna på fördelaktiga villkor.
Att USA:s statsskuld växer ger inte upphov till sådan misstänksamhet som andra högt skuldsätta länder kan råka ut för. Det beror både på dollarns internationella ställning och på förtroendet för att den amerikanska ekonomin är i grunden stark, även om de offentliga finanserna har gått med underskott under nästan hela 2000-talet.
Inte heller risken för inflation, som annars brukar vara ett argument emot stora stimulanspaket, tycks den här gången vara ett problem. Arbetslösheten i USA sjunker visserligen ganska snabbt, efter att ha toppat på cirka 13 procent under förra året. Men före coronakrisen var den nere på rekordlåga 3,5 procent, utan att priserna därför började stiga i nämnvärd grad.
USA:s centralbank, Federal Reserve, har också gjort klart att man tolererar en högre inflation än två procent som är det officiella målet. Faran för räntehöjningar är därför liten, så länge finansmarknaderna inte reagerar på ett oväntat sätt.
Allt detta betyder att Joe Biden kan driva en stimulanspolitik ganska långt – och mycket längre än många andra länder. Som världens ledande ekonomi har USA en större handlingsfrihet vilket också bör utnyttjas, så länge det sker på ett ansvarsfullt sätt.
Detta gynnar även den globala ekonomin, eftersom en starkare tillväxt i USA kan dra med även andra. Det sker på många sätt, däribland ökad handel och växande kapitalflöden. Viktigt är också att förväntningarna påverkas i gynnsam riktning, även i länder som själva har svårt att få igång ekonomin.
EU-länderna har fördel av att den amerikanska ekonomin går bättre – och det gäller även Sverige. För vår del – liksom för andras – rör det sig både om en direkt inverkan, såsom att exporten till USA ökar, och den indirekta effekt som uppstår när andra länder också får mer fart på ekonomin. Sammantaget ger det hjälp att ta sig ur nedgången under coronakrisen.
Men ska Sverige göra som USA? Det är inte lika säkert.
Sverige har visserligen en låg offentlig skuldsättning, vilket ger möjlighet att driva en mer expansiv ekonomisk politik än man hittills har gjort. Men hos oss är problemet inte att hushållen saknar resurser, tvärtom har coronakrisen medfört ett ökat sparande. Pengarna har blivit liggande när det varit svårt att resa, gå på restaurang och göra annat som kostar.
Stimulans av konsumtionen – liknande vad som nu ska göras i USA – verkar inte lika angelägen i Sverige, förutom till ett begränsat antal låginkomsthushåll. Här är det andra slags satsningar av mer långsiktigt slag som snarare behövs. Det rör sig om sådant som utbyggd infrastruktur, renovering av nedgångna förorter, upprustad äldreomsorg och förbättrad skola.
Alltihop är viktigt, både för ekonomin och samhället i stort. Men det måste göras under en längre period, oavsett om det då råder lågkonjunktur eller högkonjunktur. Resurser, i form av offentlig – och ibland även privat – finansiering är väsentlig, men det behövs också mer kompetens. Brist på kvalificerad personal är ett problem som det ofta tar tid att lösa.
I en del andra länder, till exempel inom euroområdet, är den redan höga skuldsättningen också ett hinder för att följa USA:s exempel. Det problemet har vi dess bättre inte i Sverige. Men även hos oss finns ändå anledning att redan nu beakta vad det skulle betyda om inflationen börjar stiga och räntorna skjuter i höjder.
Denna situation känns inte näraliggande, men är ändå tänkbar på några års sikt. Att det därför behövs rejäla buffertar ska inte hindra att mycket ändå kan bli gjort. Coronakrisen har visat på brister i vårt samhälle och borde nu kunna bli en startpunkt för behövliga reformer.