Hur ska ekonomin komma ur coronakrisen? Det ser ut att bli en stegvis process som nog tar längre tid än vad många tänker sig. Att nedgången har gått brant betyder inte att vändningen uppåt blir lika snabb.
Stockholms handelskammare har tagit initiativet till en omstartskommssion som består av elva experter på olika områden, under ledning av den välkände ekonomen Klas Eklund. Från denna grupp ska det komma en omfattande rapport redan i mitten av augusti.
Man anar en förebild i den så Lindbeckkommissionen, som under professor Assar Lindbecks ledning, på kort tid tog fram en mängd förslag för att komma till rätta med den svenska 1990-talskrisen. Dessa visade sig vara till stor hjälp när Sverige sedan kom in i en reformperiod och efter ett antal hårda år kunde gå stärkt ur krisen.
Denna gång är det dock annorlunda, såtillvida att 1990-talskrisen inte inträffade oväntat. Tvärtom hade det kommit åtskilliga förebud om att situationen med överhettad ekonomi och hög inflation höll på att bli ohållbar. Från olika håll fanns det också gott om reformförslag som Lindbeckkommissionen kunde dra nytta av.
Coronakrisen kom däremot chockartat, även om det tidigare har framförts åtskilliga varningar för pandemier. Men i modern tid har ingen tidigare farsot fått så snabb spridning och dragit med sig så omfattande konsekvenser. Även om man olika länder har reagerat på skilda sätt, så var man ingenstans helt förberedd på vad som skulle hända.
Krisen har nu också blivit djupare än den på 1990-talet, då det främst rörde sig om svenska inhemska problem. Denna gång går det inte att ta draghjälp från omvärlden genom att låta kronan försvagas. Nu är det fråga om en global kris där de flesta andra länder har minst lika stora problem som Sverige.
Detta gör uppgiften svårare för Omstartskommissionen, liksom för alla andra som ska försöka hitta vägar ur krisen. Denna gång är det en kris av annan karaktär än både 1990-talskrisen och den internationella finanskrisen 2008-2009. Båda dessa hade sitt ursprung i ekonomin och kunde därför i huvudsak hanteras med ekonomiska medel, medan det nu är en medicinsk smitta som dragit ner ekonomin i djupet.
Därför får denna ekonomiska kris ett annat förlopp än de tidigare stora kriserna. Schematiskt kan man tala om fyra olika skeden, där vi fortfarande befinner oss i det första.
För att komma ur detta första skede är det nödvändigt att bromsa smittspridningen, som leder till många människors död och tvingar regeringar att sätta in sådana restriktioner som lägger en tung hand över ekonomin. Dessutom leder pandemin i sig själv till hinder för produktionen i många företag, liksom kraftigt fall i efterfrågan när människor drar ner aktiviteten till lägsta nivå.
I detta skede kan staten stötta ekonomin genom uppehållande åtgärder som i möjligaste mån ska hindra att företag går omkull och att hushåll ruineras. I Sverige har sådana insatser underlättats av att vi hade starka offentliga finanser. Finanspolitiska rådet gör rätt när man nu i allt väsentligt godkänner denna politik, trots att det då krävs undantag från uppsatta regler.
Men ingen vet säkert hur länge som detta ska fortgå. Någon snabb vändning till bättre ser det dock inte ut att bli, eftersom arbetslösheten är på väg uppåt och riskerar att bita sig fast på höga nivåer. Många företag är försvagade och kan väntas vara återhålllsamma med investeringar. Så länge pandemin inte helt har upphört, kommer många människor att förbli försiktiga och avstå från nöjesevenemang, restaurangbesök, resor och så vidare.
Detta osäkra andra skede kan pågå i ytterligare något år, särskilt om det visar sig att smittspridningen inte har upphört utan tillfälligt tar fart igen. Som professor Lars Calmfors har påpekat så kan man då inte räkna med att ekonomin lyfter, även om regeringarna skulle satsa på stimulansåtgärder.
Förr eller senare kommer ändå pandemin i huvudsak vara förbi och ekonomin börjar då vända uppåt igen. Men vändningen blir nog inte så kraftig som man skulle önska och i detta tredje skede kan det vara dags för stimulansåtgärder som dittills inte har bedömts som meningsfulla. Det kan gälla tunga offentliga investeringar – gärna med klimatinriktning – och riktat konsumtionsstöd till hushållen, förutom att kommuner och regioner behöver stöttas ytterligare.
Här har Sverige en fördel framför många andra länder som har svagare offentliga finanser och därmed mindre utrymme kvar för stimulansåtgärder. Därför är det troligt att vi kan börja få upp farten tidigare än stora delar av omvärlden. Men det kommer att gå fortsatt trögt för de svenska exportföretagen, så länge deras marknader inte har hämtat sig.
Återgången till ett normalläge, både i Sverige och internationellt, kan ta ganska lång tid. Det dröjer nog fram mot mitten av 2020-talet innan man har kommit till ett fjärde skede där stöd- och stimulansåtgärderna kan helt dras tillbaka. Då fordras det istället en gradvis åtstramning av den ekonomiska politiken, med inriktning på att bygga upp nya offentliga överskott och reducera skuldsättningen. Annars kan det bli mycket besvärligt när nästa kris kommer, vid en oviss tidpunkt.
Framtiden är till stor del okänd, men klart är ändå att coronakrisen måste gå inom olika skeden innan den når sitt slut. Detta förlopp kommer att prägla de kommande åren.