”Den svenska modellen” både lever och levererar. Uppgörelsen mellan Svenskt Näringsliv, PTK, IF Metall och Kommunal visar att livskraften finns där, liksom förmågan till förnyelse. Istället för att fastna i gamla former har parterna klarat att gå vidare.
Den breda överenskommelsen om trygghet, omställning och anställningsskydd har – som sig bör – ingåtts av arbetsmarknadens parter. Från början gällde det enbart Svenskt Näringsliv och tjänstemannafacken i PTK, eftersom LO inte kunde enas om annat än att avstå.
Men de två tunga LO-förbund som nu slutligen finns med har fler medlemmar än alla övriga inom LO tillsammans. Förankringen hos arbetsmarknadsparterna för överenskommelsen får därmed anses som stark, även om LO som takorganisation inte står bakom den.
Utan ett politiskt tryck från regeringen och i synnerhet dess bägge samarbetsarbetspartier, Centerpartiet och Liberalerna, hade parterna dock knappast kommit så här långt. Januariavtalet, med dess hot om ändrad lagstiftning i fråga om anställningsskyddet, har öppnat möjligheter till en uppgörelse som tidigare varit stängda. Utredaren Gudmund Toijer, som visade vad en ny lag skulle betyda, har därmed gjort större nytta än vad han har fått erkännande för.
Det var just detta samspel mellan politiken och arbetsmarknadsparterna som möjliggjorde den nya uppgörelsen om trygghet, omställning och anställningsskydd. Genom att parterna grep chansen till egna initiativ, istället för att låta lagstiftningshotet verkställas, kommer de nu istället att få det avgörande inflytandet över vad en ny lag – istället för nuvarande lag om anställningsskydd, LAS – ska innehålla.
På så vis liknar dagens situation vad som inträffade på 1930-talet, då Saltsjöbadsavtalet lade grunden till mycket av vad som sedan kallades ”den svenska modellen”. Även den gången var det ett politiskt tryck som drev fram en uppgörelse mellan parterna. Om dessa inte hade kommit överens om spelreglerna på arbetsmarknaden, skulle en tvingande lagstiftning sannolikt ha drivits igenom i riksdagen.
LAS, som tillkom på 1970-talet, betydde ett brott mot den arbetsfördelning mellan arbetsmarknadsparterna och politikerna som hade upprättats genom Saltsjöbadsavtalet. Denna lag var är en politisk skapelse som tillkom under motstånd från parternas sida. På fackligt håll har dock inställningen därefter skiftat, så att LAS länge varit i det närmaste helig. I de kretsarna har den omprövning som nu har lett fram till den nya uppgörelsen verkligen suttit djupt inne.
Med tiden har det dock blivit tydligare för allt fler att LAS inte ger något verkligt anställningsskydd. När arbetslivet förändras genom automatisering, globalisering och andra starka krafter som är i rörelse, blir det huvudsakligen kompetens och konkurrenskraft som kan ge trygghet. Formella lagregler, som ganska enkelt kan förhandlas bort, hjälper däremot föga.
Återkommande kompetensutveckling betyder istället så mycket mer – och ingår också i vad parterna har gjort upp om. Men sådana utbildningsinsatser kräver politisk medverkan, främst eftersom staten ska stå för en stor del av finansieringen. Än en gång blir det därför ett samspel mellan arbetsmarknadens parter och politikerna som får bära upp ”den svenska modellen”.
Genom uppgörelsen kommer dock rollerna på arbetsmarknaden att bli tydligare. Huvudregeln ska vara att det mesta sköts av parterna, medan statens uppgift är att dra upp ramarna och underlätta lösningar – men i övrigt förhålla sig neutral. En sådan ordning bidrar till att stärka ”den svenska modellen”.
Krönika i Arbetsmarknadsnytt den 9 december 2020 av Johan Schück
https://www.arbetsmarknadsnytt.se/kronikor/darfor-starker-nya-las-avtalet-den-svenska-modellen_1163174.html