Miljardärerna i Sverige blir allt fler, samtidigt som skillnaderna i förmögenhet och inkomster växer. På en del håll finns mycket gott om pengar och på andra håll stiger välfärdsbehoven. Det borde vara upplagt för mer filantropi, liknande vad som fanns kring förra sekelskiftet.
Även om statistiken är bristfällig råder ingen tvekan om att fördelningen av tillgångar i Sverige blir alltmer ojämn. Under krisåret 2020 fick vi 40 nya börsmiljardärer och totalt finns nu 169 privata ägare med mer än en miljard kronor i aktievärde. Detta fåtal står för så mycket som 38 procent av svenskarnas samlade tillgångar i direktägda aktier och aktiefonder.
Många av de nya förmögenheterna har byggts upp på sätt som gynnat betydligt fler än enbart ägarna. Till stor del rör det sig om IT-entreprenörer som har blivit stormrika genom framgångsrika innovationer, av ett slag som Sverige behöver. Även inom industri och handel, fastigheter och bostäder, skapas värden som många svenskar har nytta av.
Ägande som har tillkommit på laglig väg är legitimt, men behöver inte alltid bero på skicklighet. Man kan ju även ha tur nog att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. På senare år har extremt låga räntor gynnat dem som lånat för att placera i aktier och fastigheter.
Den ekonomiska politiken har underlättat uppkomst av stora förmögenheter. Riksbanken har hållit ner räntorna och försvagat kronan, i syfte att försvara sitt inflationsmål. Regeringen har pratat mycket om ökade klyftor, men inte vågat sig på de verkligt rika.
Uppgiften att angripa de stora förmögenheterna skulle också vara mycket komplicerad. Sverige är vidöppet mot de internationella kapitalmarknaderna och det är inget brott att flytta sina pengar ur landet. Ägarna till Ikea och TetraPak gjorde det för länge sedan – och de skulle snabbt kunna följas av fler.
Faran är då att det svenska näringslivet förlorar mycket av idérikedom och växtkraft. De som blir lidande är då inte främst ägarna som ändå lyckas rädda sina pengar, utan de många löntagare som får en sämre reallöneutveckling. I förlängningen ligger att hela samhällsekonomin försvagas, vilket även gäller den offentliga sektorns förmåga att upprätthålla välfärden.
Detta betyder inte att man måste godta situationen exakt som den är. Fram till 1970-talet blev förmögenhetsfördelningen i Sverige blev allt jämnare, enligt statistik från den franske ekonomen Thomas Piketty. Men därefter har det gått åt andra hållet, även om hans siffror inte sträcker sig ända fram till idag.
Vad som ledde till en jämnare fördelning under större delen av 1900-talet var dock inte i första hand att man beskattade de rikaste så mycket hårdare. Avgörande var i stället att stora samhällsgrupper gradvis fick högre levnadsstandard och kunde bygga upp ett ägande. Det var ett samlat resultat av hårt arbete och förbättrad utbildning, i förening med svenska företags konkurrenskraft på världsmarknaden.
En del av detta skulle kunna göras i repris, om tillräckliga ansträngningar sätts in. Det gäller då främst att premiera arbete och utbildning mer än som görs idag. Det finns dock inget enstaka stort beslut som åstadkommer detta, utan behövs många mindre ställningstaganden som konsekvent följer en sådan linje.
Inriktningen på tillväxt måste vara hållbar, så att den inte motverkar viktiga klimatmål. Men tillväxten är oundgänglig om den offentliga sektorn ska kunna upprätthålla en skattefinansierad välfärd, i takt med att andelen äldre fortsätter att stiga.
Det riskerar ändå att bli ont om resurser för mycket av vad som i Sverige har brukat uppfattas som främst offentligt ansvar. Utbildning, kultur och sociala ändamål hör till sådant som riskerar att hamna på svältkost om skattefinansieringen inte räcker till.
Här finns det anledning att återvända till miljardärernas roll. Även om en stor del av deras pengar är bundna i affärsverksamheter, så har de ofta resurser som kunde göra stor samhällsnytta. Men då krävs att tillräcklig vilja finns att göra sådana insatser, till exempel genom donationer.
Filantropi av det slaget förekom i hög grad kring förra sekelskiftet, vilket jag haft anledning att närmare studera den i arbetet med min just utkomna bok ”Herman Friedländer. En svensk judisk historia” (Medströms Bokförlag). Där skildrar jag hur en framgångsrik företagare kring 1900-talets början skänkte väldiga summor till stöd för konst, kultur, utbildning och sociala ändamål.
Ledstjärnan för Friedländer tycks ha varit den sentens som myntades av den amerikanske miljardären Andrew Carnegie, att ”den som dör rik, dör utan ära”. Carnegies budskap var att företagandet skulle bedrivas fritt, men att dess frukter sedan borde kanaliseras till det allmännas bästa, vilket kunde vara universitet, bibliotek, sjukhus eller parker.
Sådana donationer förekommer även i dagens Sverige. Hos åtskilliga förmögna personer finns en påtaglig vilja att dela med sig. Utan deras insatser skulle vi, exempelvis, inte vara en så framstående forskningsnation.
Men det går att göra mer, på frivillig basis. Resurser finns och behoven kommer att växa. Förmögna personer kan bidra åtskilligt till att förbättra Sverige när det gäller utbildning, sjukvård och social omvårdnad. Helst ska det göras som ett långsiktigt åtagande där viktiga samhällsfunktioner kan säkras för decennier framåt – eller helst ännu mer.
Flera av Herman Friedländers donationer, som har mer än etthundra år på nacken, ger fortfarande utdelning i form av stipendier och ekonomiska bidrag. Det går att vara långsiktig, även om framtiden alltid kommer med överraskningar.
Och konsten erbjuder eviga värden: i parken utanför statsministerns kansli i Rosenbad står sedan länge statyetten med en flicka på ett näckrosblad, gestaltad av Anders Zorn och skänkt till Stockholms stad av Herman Friedländer. Just nu är konstverket borttaget, eftersom parken har grävts upp. Men detta är övergående och snart finns flickan på plats igen.