Gästskribent: Hubert Fromlet, affilierad professor vid Linnéuniversitetet.
Den 14 oktober kommer årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne att tillkännages, numera för 51:a gången. Det har under ganska lång tid varit möjligt att prognostisera pristagarna rätt träffsäkert om man hade satsat på rätt forskningsområde och något äldre vita manliga forskare med verksamhet i USA. Deras prisbelönta forskningsbidrag brukade ligga cirka 20-30 år tillbaka i tiden för att kunna säkerställa långvarig tillämpbarhet. Det gällde också i fjol.
Med denna kunskap i bagaget och rätt fokus på årets prisrelevanta forskningsämnen är det kanske inte så överraskande att jag för egen del förutsåg 22 av de senaste 35 pristagarna. Riktigt stora överraskningar fanns egentligen sällan i mina ögon – sammantaget kanske tre gånger under min tid som observatör sedan början av 2000-talet.
Första gången hände en sådan felbebömning, när statistikerna Engle och Granger fick ekonomipriset endast tre år efter statistikerna McFadden och Heckman. Andra gången överraskades jag totalt, när Hurwicz, Maskin och Myerson utsågs till prisvinnare blott två år efter de spelteoretiska pionjärerna Aumamn och Schelling. Den tredje missuppfattningen uppstod, när Richard Thaler röstades fram till ensam pristagare endast fyra år efter pristagaren Robert Shiller. För mig förblir det för övrigt en gåta att Shiller och Thaler med sin gemensamma psykologiska finansmarknadsfokus inte kunde få ekonomipriset vid samma tillfälle.
Kvinnliga kandidater
Fyra kvinnliga ekonomer fanns under i stort sett alla dessa år på min kandidatlista: Claudia Goldin (Harvard, genusfrågor avseende arbetsmarknad och utbildning), Anne Krueger (Johns Hopkins, u-länder och “rent seeking”), Nancy Stokey (Chicago, utvecklingsekonomi) och 2009 års pristagare Elinor Ostrom med sina sociologiska infallsvinklar (Indiana). Andra kvinnliga ekonomer som varit med en längre tid och som nu skulle kunna prisbelönas är till exempel forskaren kring hushållsekonomi och finansiell kunskap Olivia Mitchell (Wharton) och Janet Currie (Princeton, arbetsmarknad och hushåll).
På senare år har också yngre förmågor arbetat sig fram till den absoluta forskningstoppen. Hit räknas inte minst tre kvinnliga stjärnekonomer, vilka samtliga redan fått den eftertraktade John Bates Clark medaljen som USA:s bästa ekonom under 40 år (troligen det mest ansedda ekonomipriset efter Riksbankens utmärkelse). Utan rangordning bör nämnas den teknologiskt orienterade superekonomen Susan Athey (Stanford), experiment- och fattigdomsforskaren Esther Duflo (MIT) och hälsoforskaren Amy Finkelstein (MIT).
Speciellt Athey och Duflo bör kunna träda fram som realistiska kandidater redan i år – trots att de fortfarande tillhör den yngre generationen. Och varför inte Amy Finkelstein om/när det är dags för “health economics”?
Dags för mindre dogmatisk selektionsprocess
Enligt min mening skulle ekonomipriskommittén kunna titta något mindre dogmatiskt på födelsedatum och utvärderingsperiodens längd vid granskningen av kandidaternas forskningsresultat – givetvis enbart om dessa resultat efter något förkortade utvärderingstider likväl kan bedömas som relevanta och långsiktigt applicerbara.
Inte minst Athey och Duflo skulle högst sannolikt uppfylla dylika krav redan nu – men även den tunga arbetsmarknads- och jämlikhetsforskaren från samma generation, belgiskan Marianne Bertrand (Chicago). På samma intellektuella höjd finns för övrigt också den manliga kollegan Daron Acemoglu – framgångsrik institutions- och historieorienterad forskare från MIT med värdefullt matematikintresse (också han en tidigare vinnare av den attraktiva John Bates Clark medaljen). Även Acemoglu har numera lämnat talangåldern och borde vara mogen för ekonomipriset.
Dessutom vill jag gärna på denna sida slå ett slag för andra minoritetsgrupper bland de seriösa kandidaterna. Hit hör till exempel ekonomer med hemvist i tredje världen och forskare med inriktning på mer praktisk och empirisk forskning än på ny teori- eller modellbildning. Peruanen Hernando de Soto med sin fokusering på u-ländernas bristande institutioner och de i Storbritannien respektive USA verksamma u-lands- och handelsforskarna Partha Dasgupta och Jagdish Baghwati (NYU) tillhör denna gruppering. Dasgupta hade för övrigt mycket väl kunnat få priset redan 2018 tillsammans med Nordhaus (och Romer) för sin miljöforskning i tredje världen. Det hade varit ett modigt beslut.
Andra meriterade – mer verklighetsnära – kandidater för “Nobelpriset” är också de briljanta globala ekonomitolkarna Barry Eichengreen (Berkeley), Dani Rodrik (Harvard) och kanske också Carmen Reinhart (som dock fortfarande måste leva med en viss prestigeförlust som följd av tidigare slarvig statistikanvändning). Här handlar det inte om stora modellbyggare men om ekonomer med stor förståelse för den globala ekonomin. Tilläggas kan dessutom att den officiella termen ”prize in economic sciences” för ekonomipriset också inkluderar forskningsgrenen ”företagsekonomi”. Ännu så långe saknas dock nödvändig bedömningskompetens för att kunna hitta banbrytande företagsekonomiska forskare inom överskådlig tid.
Sammantaget kan konstateras att det finns en del kandidater till årets ekonomipris med hemvist utanför de traditionella selektionskriterierna. Det gäller inte minst kvinnliga ekonomiforskare! Fler kvinnliga namn än ovan skulle kunna räknas upp. Och fler kvinnor kommer så småningom att stå i rampljuset.
Det är dock inte säkert att en positiv långsiktig trend i denna viktiga genusfråga kommer att bli självgående. Fortsatta insatser behövs fortlöpande av priskommittén, de nominerande professorerna och andra viktiga opinionsbildare i vårt samhälle.