Konjunkturnedgången är här. Tecknen har blivit allt tydligare under den allra senaste tiden. Det gäller särskilt Konjunkturinstitutets barometer för januari och de många prognoser som nu pekar i samma riktning.
Konjunkturinstitutets barometer, som kom på onsdagen, sjönk för fjärde månaden i följd. Nedgången gäller såväl tillverkningsindustrin som den privata tjänstesektorn och detaljhandeln. Även hushållen har blivit mer pessimistiska angående konjunkturen. Endast byggsektorn håller – något överraskande – emot trenden, men det kan bero på bristande framåtblick.
Tydligast syns en avmattning i orderingången till företag, vilket pekar mot att det går kommer att gå svagare litet längre fram. Produktionen påverkas ännu inte så mycket och sysselsättningen berörs knappast alls på detta stadium.
Förväntningarna dämpas dock redan nu hos både företag och hushåll. Bland hushållen anser allt fler att den ekonomiska situationen har försämrats och många ser en ökad risk för arbetslöshet. Ändå tycks oron inte vara särskilt stor beträffande den egna ekonomiska situationen.
Hos allmänheten tycks det främst handla om ett ändrat stämningsläge, medan företagen mer kan basera sina omdömen på fakta. Sammantaget blir ändå bilden alldeles klar: konjunkturnedgången har inletts, även om vi fortfarande har högkonjunktur.
Det kanske verkar motsägelsefullt, men rör sig om att nedgången börjar från en hög nivå. Ännu är det en bra bit kvar till lågkonjunkturen, som kanske dröjer till nästa år.
Alla de fyra storbankernas ekonomer har under senaste tiden kommit med sina prognoser. Samtliga väntar sig en lägre tillväxt i ekonomin under 2019 än förra året, då BNP-ökningen uppskattas till 2,1-2,3 procent. I år blir det istället 1,6 procent enligt SEB, 1,5 procent enligt Handelsbanken, 1,3 procent enligt Swedbank och 1,0 procent enligt Nordea.
Rörelseriktningen är uppenbar, även om takten nedåt är mer svårbedömd. Orsaker finns i omvärlden, där den globala tillväxten försvagas, och även inom Sverige.
Här hemma rör det sig främst om ett minskat bostadsbyggande och en dämpad privat konsumtion, delvis beroende på den skakiga bostadsmarknaden. Svagare efterfrågan från omvärlden betyder samtidigt att det går trögare för exporten och att företagens investeringar blir lägre.
Osäkerheten är dock för närvarande mycket stor. När det gäller omvärlden vet ingen vet säkert hur det går med Brexit eller om handelskriget mellan USA och Kina ska trappas upp. I Sverige är det, framför allt, svårt att bedöma hur bostadspriserna ska utvecklas och hur hushållens ekonomi kommer att påverkas.
Ännu ser det dock inte ut som mer än en ordinär konjunkturnedgång, något som vi dock inte har upplevt på ganska länge. I så blir det några år med svag tillväxt i ekonomin och en måttlig uppgång i arbetslösheten. Men samtidigt finns risken att det blir betydligt mer än så.
Man bör därför ha beredskap för betydligt sämre tider, men ändå inte ta ut alla tänkbara problem i förskott. Riksbanken och regeringen kommer nog att göra vad de kan för att motverka en djup konjunkturnedgång.
Men deras handlingsutrymme är begränsat. Riksbanken håller fortfarande minusränta och kan inte sänka särskilt mycket mer. Däremot går det att återuppta de obligationsköp som ska hålla ner marknadsräntorna, även om effekten nog blir begränsad.
Regeringen kan i så fall göra mer för att stimulera ekonomin, särskilt som Sverige har starka offentliga finanser. Man kan räkna med att det kommer en ganska expansiv ändringsbudget från regeringen i vår. Men de finanspolitiska reglerna sätter restriktioner, framför allt beträffande budgetunderskott.
För regeringen kan konjunkturnedgången ge upphov till en målkonflikt. Ska man våga sig på sådana reformer som är viktiga för den ekonomiska utvecklingen, men som kan inverka negativt på kort sikt? Det kan, till exempel, gälla en gradvis nedtrappning av ränteavdragen.
Svaret borde bli att man måste ta chansen, när Sverige nu har fått en regering som är inställd på att reformera så centrala delar av ekonomin som bostadsmarknaden och arbetsmarknaden – liksom skatterna. Detta är områden som länge har varit försummade och där chansen till genomgripande reformer knappast snart återkommer.
Konjunkturen är viktig, men den svänger både uppåt och nedåt. I längden betyder det ännu väsentligt mer för tillväxt och sysselsättning om Sveriges ekonomi kan reformeras för att fungera bättre.
Därför borde det inte råda någon större tvekan om att reformer går före konjunktur! Sedan kan det förstås vara lämpligt att fasa in reformerna så att konjunkturnedgången inte blir djupare än nödvändigt.