Sverige får beröm av IMF för hur ekonomin har skötts under coronakrisen. Men lovorden följs av uppmaningar att gå vidare med reformer. Det är viktigt att den svenska allmänheten får ta del av detta.
Varje år skickar Internationella valutafonden, IMF, delegationer till sina 190 medlemsländer för en granskning av ekonomin. Det gäller även Sverige som nu har fått sitt betyg från IMF:s tjänstemän.
För svensk del är det en ganska uppmuntrande läsning. IMF konstaterar att Sverige har klarat ekonomin bättre under coronakrisen än många av sina europeiska grannar.
Det beror både på ett starkt utgångsläge med solida offentliga finanser och på att den ekonomiska politiken snabbt lades om för att möta krisen. Situationen har dessutom underlättats av att sårbarheten är mindre än i andra länder som inte har så mycket industri, utan istället är mer beroende av exempelvis besöksnäringarna.
IMF menar att det har varit motiverat att regeringen har expanderat de offentliga utgifterna kraftigt, även om det innebär ett tillfälligt ganska stort budgetunderskott och en högre statsskuld. Man anser också att Riksbanken och Finansinspektionen har vidtagit rätt åtgärder.
Nu räknar IMF med en återhämtning i år, men man höjer samtidigt varningsflaggan för att coronapandemin kan bli mer långvarig och att detta i så fall även påverkar ekonomin på ett negativt sätt.
Sverige har i så fall gott om utrymme för ytterligare finanspolitiska stimulanser, poängterar man. Men de redan befintliga stöden kan också omformas till att bli mer effektiva. Som exempel nämner man att korttidsarbete i högre grad skulle kombineras med utbildningsinsatser, liksom att stödet borde omfatta även nyrekryterade och tillfälligt anställda.
Enligt IMF har Riksbankens penningpolitik med nollränta och obligationsköp varit lämpligt utformad. Men samtidigt påpekas att stimulanser av det slaget leder till ett minskat riskmedvetande på marknaden och en ökad fara för uppkomsten av finansiella bubblor. Man råder därför Riksbanken att i fortsättningen bli mer återhållsam, så länge situationen inte kräver förstärkta insatser.
IMF ger samtidigt Riksbanken sitt stöd i en viktig långsiktig fråga, nämligen om dess fortsatta självständighet. Riksbankslagen bör inte ändras så att Riksbanken får minskat handlingsutrymme och sämre förmåga att möta framtida kriser, fastslår man.
Krisbekämpning är dock inte allt, ens i dagens situation. IMF framhåller behovet av att Sverige tar sig an sina långsiktiga utmaningar och strukturella problem. Dit hör läget på bostadsmarknaden, där man förespråkar införandet av en fastighetsskatt som skulle dämpa den kraftiga prisuppgången. På hyresmarknaden vill man se en avreglering, där mer marknadsinriktade hyror i så fall skulle kombineras med ökade bostadsbidrag för dem som behöver.
För IMF är även marknaden för kommersiella fastigheter en källa till oro. Det beror på fastighetsbolagens höga belåning och de allt större marknadsriskerna. Även om bolagen hittills har klarat sig hyggligt, så betyder trenderna mot mer e-handel och distansarbete att behoven av stora butiks- och kontorsytor kan vara avtagande – något som längre fram kan bädda för kriser.
IMF-delegationens synpunkter kommer senare upp till behandling i IMF:s styrelse. Men Sverige har anledning att redan nu ta till sig de råd som man har fått.
Åtskilligt av vad man nu får höra när det gäller behovet av bostadsreformer har tidigare framförts av IMF, utan att särskilt mycket hänt. Problemen har istället tillåtits förvärras, både genom de stigande priserna för bostadsrätter och småhus och den bristande rörligheten på hyresmarknaden. Nu ges ytterligare skäl att inte längre låta detta fortgå, utan att istället skynda till handling.
Problemen på den kommersiella fastighetsmarknaden har däremot inte tidigare getts så stor uppmärksamhet från IMF. Men från svensk sida finns anledning att snabbt ta fasta på IMF-förslaget att förbättra statistiken på detta område, särskilt som en kris för de högbelånade fastighetsbolagen mycket snart kan leda problem för bankerna – och i förlängningen även till en finanskris. Det har hänt förr i Sverige, särskilt i början av 1990-talet, och kan inträffa igen!
När det gäller krisåtgärder har IMF rätt i uppfattningen att dessa längre fram behöver fasas ut, men att detta inte bör gå alltför fort. Coronakrisen är inte över, vilket också betyder hot om bakslag. Efter finanskrisen 2008-2009 var många europeiska länder alltför snabba att strama åt igen.
Vägen ut ur krisen kan också denna gång bli knagglig, framför allt på arbetsmarknaden. Det finns anledning att försöka ge ordentlig skjuts åt ekonomin för att på det sättet driva upp sysselsättningen och minska långtidsarbetslösheten. Om inflationen tillfälligt skulle bli litet högre än två procent och det uppstår viss överhettning, så behöver det inte ses som ett hot.
IMF riktar sig främst till regeringar och centralbanker som Riksbanken, däremot inte så mycket till allmänheten. Men det finns behov av en betydligt bredare diskussion om vad Sveriges ekonomi behöver, både i fråga om reformer och krisåtgärder. Därför är det viktigt att IMF:s synpunkter når allmänheten.
Man kan då också lägga märke till vad som saknas från IMF. Där finns inget om klimat- och hållbarhetsfrågorna, inte heller om den omställning som kommer att behövas. Man kunde också önska en analys av de växande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, liksom av vad som kan göras åt dem på ett meningsfullt sätt.
Ändå ger IMF, med sitt oberoende perspektiv utifrån, sitt viktiga bidrag till en svensk debatt. Nu handlar det om Sveriges förmåga att ta till sig av detta, resonera om vad man vill göra och sedan utan dröjsmål gå från ord till handling.