Sveriges ekonomi befinner sig i en synnerligen allvarlig situation. Om coronakrisen blir djup och långvarig är faran att flera av de svenska storföretagen går omkull. Det skulle få återverkningar som inte fångas upp i den senaste tidens prognoser.
Nationalekonomiska föreningen höll på onsdagen ett webbaserat seminarium om coronakrisen som inleddes med två vittnesmål från näringslivet. Det var Axel Johnson AB:s styrelseordförande Caroline Berg som berättade om läget i framför allt detaljhandeln och Electrolux styrelseordförande Staffan Bohman som gjorde detsamma för industrin.
Båda beskrev en alarmerande situation där botten i ekonomin har gått ur. Caroline Berg förklarade att försäljningen i Åhléns City, ett företagsgruppens flaggskepp, har minskat till en fjärdedel av det normala. Staffan Bohman menade att läget i industriföretagen, däribland Electrolux, är ungefär lika illa: han talade om en nedgång i efterfrågan med 50-70 procent.
Båda är personer med bred överblick. Caroline Berg är även styrelseordförande i Martin & Servera, som levererar livsmedel till restaurangbranschen, och vice ordförande Johnsonfamiljens investmentbolag Nordstjernan. Staffan Bohman är också styrelseledamot i Atlas Copco och ordförande i bilföretaget Upplands Motor.
Därför är det verkligt illavarslande när Caroline Berg förklarar att nedgången nu går mycket fort och att de åtgärder som har satts in inte räcker. Oron blir inte mindre av att Staffan Bohman varnar för djupa sår i tilliten och en nedåtgående spiral som kan leda till depression.
Ingen av de ledande nationalekonomerna vid seminariet ifrågasatte Caroline Bergs och Staffan Bohmans verklighetsbild. Tvärtom var de mycket oroade, också över svårigheterna att hitta svaren på frågan hur det svenska näringslivet – däribland storföretagen – ska kunna räddas från en kollaps.
Regeringen och Riksbanken, liksom andra statliga myndigheter, har visserligen redan gjort en hel del, men problemet är att åtgärderna ändå inte räcker. Om coronakrisen fortsätter, vilket mycket tyder på, så kommer det att krävas betydligt mer. Åtgärder av ett annat slag blir nödvändiga.
Statlig hjälp till permittering av personal, liksom olika slags krediter och annat liknande, räcker inte för de företag som har tappat sina intäkter och inte vet när dessa kommer tillbaka. För att kunna överleva blir företagen tvungna att mycket snabbt dra ner sina kostnader. Därför är det inte konstigt att varslen om uppsägningar nu slår nya rekord.
Inget vet ännu hur länge som smittspridningen av coronavirus ska fortsätta och hur länge Sverige behöver stå stilla. Men våren ser ut att bli mycket besvärlig, även för ekonomin. En konkursvåg är att vänta och hur länge det dröjer innan även storföretag går omkull är svårt att bedöma.
Vad som i nuläget behövs är att staten avlastar företagen en större del av deras kostnader. Det kan ske genom tillfälligt sänkta eller slopade arbetsgivaravgifter, liksom andra omfattande skattelättnader. Fördelen med sådana åtgärder är att den är generellt verkande och snabbt kan sättas in.
En invändning är att det kostar statskassan mycket pengar och att de till viss del hamnar hos företag som inte behöver hjälp. Det är sant, men alternativet att låta många företag gå under och arbetsplatser försvinna är ännu sämre. Följden blir i så fall att stora hål rivs upp i det svenska näringslivet, vilket längre fram försvårar en återhämtning i ekonomin.
Man kan också välja att avvakta tills det är tydligt vilka företag som är nära att gå under. I så fall kan stöden riktas bättre, men faran är då att det är alldeles för sent. Företag som redan är utförsbacken klarar sig då knappast, om inte staten tillskjuter ägarkapital och tar över en del av ansvaret.
I somliga fall kan sådana ingripanden ändå bli nödvändiga. Även om skatterna sänks kraftigt kan det finnas livskraftiga företag riskerar att gå under, till följd av coronakrisen. I nuvarande läge skulle det betyda en tung förlust för den svenska ekonomin om detta tilläts hända.
Istället blir staten då tvungen att, åtminstone tillfälligt, gå in som ägare. Vid Nationalekonomiska föreningens seminarium var det åtminstone två ledande ekonomer, professorerna Lars Calmfors och Lars Jonung, som talade om behovet av att öppna den akutmottagning för företag på fallrepet som förknippas med dåvarande industriministern Nils G Åsling kring slutet av 1970-talet.
Under den tidens kris var det flera av de stora industrikoncernerna som höll på att gå omkull – och räddades av att staten tog över ägandet. Främst gällde det inom branscher som stålet och skogen där företagen sedan har repat sig och det statliga ägandet har kunnat avvecklas. Men med skeppsvarven var det värre: staten tog över till höga kostnader, men måste sedan lägga ner dem.
Denna krispolitik har utsatts för hård kritik, men det säger åtskilligt om lägets allvar att den nu får förnyad aktualitet. Orsaken är knappast att staten skulle vara någon särskilt bra ägare av företag, utan istället att krisen kan bli så djup att det saknas andra alternativ.
De prognoser som nu läggs fram för Sveriges ekonomi är visserligen bistra, men inte lika allvarliga som läget faktiskt kan bli. Prognoserna utgår från en ändå relativt optimistisk bild av ekonomin där en återhämtning kommer under andra halvåret.
Finansdepartementet räknar med ett ras i BNP med -4,0 procent under 2020 och en uppgång i arbetslösheten till 9,0 procent. Handelsbanken väntar sig en BNP-nedgång med – 7,0 procent i år och en ökning av arbetslösheten till över 11 procent.
Tyvärr talar en hel del för att det kan bli ännu värre, vilket antyds av att Handelsbanken också presenterar ett katastrofscenario – vid sidan om prognosen. Men inte ens där nämns faran för att en rad tunga svenska storföretag ska tvingas slå igen, med alla återverkningar som detta skulle få på hela ekonomin.
Det är knappast meningsfullt att i förväg sätta siffror på ett sådant hot, där följderna inte går att överblicka. Viktigast är istället att sätta in alla krafter på att förhindra en katastrof, innan det är för sent.