Hur ska Sverige klara nästa finansiella kris? Den frågan borde vara en utgångspunkt om man ska reformera Riksbanken. Men regeringen föreslår i stället nya regler som inskränker möjligheterna att möta finanskriser.
Regeringen har nyligen skickat ett förslag om ny riksbankslag till granskning hos lagrådet. Avsikten är att riksdagen i höst ska besluta om nya regler för Riksbanken som ska gälla från årsskiftet 2022/2023, alltså om 1 ½ år. Det råkar vara samma tidpunkt som då mandatet för riksbankschefen Stefan Ingves löper ut.
Avsikten är tydlig: den som tar över efter Ingves ska inte ges lika stor makt som han haft under sina snart 17 år på posten. Det vill man åstadkomma med regeländringar som bland annat minskar direktionens storlek, där riksbankschefen inte längre får utslagsröst.
Sådana justeringar kan vara motiverade, även om de i detta fall nog inte förändrar så mycket. Det är ju inte främst genom de formella reglerna som Stefan Ingves har blivit en så stark riksbankschef. Orsaken ligger snarare i hans personlighet och att han besitter en så omfattande erfarenhet av framgångsrik krishantering.
När Ingves blev riksbankschef 2006 kom han från Internationella valutafonden, IMF, där han arbetat med olika länders finanskriser. Tidigare hade han varit chef för den så kallade ”bankakuten” som skulle rädda de svenska bankerna ur 1990-talets djupa kris.
Snart efter tillträdet som riksbankschef skulle Ingves sedan möta den globala finanskrisen 2008-2009, där flera svenska banker var nära att gå omkull till följd av affärer i Baltikum. Hans erfarenheter kom väl till pass och bidrog till att Sverige klarade situationen relativt väl.
Den kritik som senare riktades mot Ingves gällde att han lät Riksbankens reporänta ligga onödigt högt och att detta kan ha bromsat återhämtningen ur krisen. Där fick han också svårt att värja sig, vilket kan ha bidragit till att Riksbanken därefter gick in i en lång period med minusränta. Skälet var då att man inte hade lyckats nå sitt inflationsmål på 2,0 procent.
Penningpolitiskt har Ingves inte varit allt igenom framgångsrik och det är tydligt att han längre fram försökte komma bort från minusräntan. Numera ligger Riksbankens reporänta i praktiken låst på noll procent, vilket gör att man har fått söka andra vägar att påverka utvecklingen. Nu gäller det främst de stora köp av obligationer och andra värdepapper som syftar till att hålla ner marknadsräntorna.
Men Ingves hantering av finansiella kriser har däremot aldrig varit ifrågasatt och under förra årets djupa coronakris fick han ännu en gång visa sin förmåga. Riksbankens resoluta åtgärder bidrog till att hindra krisen från att slå mot banksystemet. Man ingrep också aktivt när marknaden för företagsobligationer var nära att kollapsa.
Det betyder inte att vad Riksbanken har gjort ska gå fritt från kritik. De väldiga köpen av statsobligationer och sedan av bostadsobligationer har visserligen hållit ner räntorna, men också påverkat finansmarknaderna på ett tveksamt sätt. Det kan också hävdas att obligationsköpen, särskilt av företagsobligationer, medför större risker än vad Riksbanken borde ta på sig.
Detta är frågor som behöver diskuteras, både inom Riksbanken och utanför. Det finns många svåra avvägningsfrågor där det inte på förhand är uppenbart vad som bör göras, utan man i stället får hitta svar beroende på situationen. Sådant går bäst om det finns en handlingsfrihet som kombineras med flexibelt handlag.
De nya regler som föreslås för Riksbanken är dock inte sådana. Avsikten är i stället att sätta upp hinder som ska begränsa vad som är tillåtet. Till dem hör att köp av bostadsobligationer och företagsobligationer inte ska förekomma, annat än när det finns ”synnerliga skäl”.
Förslaget är besynnerligt, eftersom det går så i otakt med verkligheten. Det är inte enbart Riksbanken som har köpt en väldig volym av bostadsobligationer, utan samma gäller för en rad av världens stora centralbanker. En ny praxis har utvecklats som inte bör mötas med förbud på nationell nivå, utan i så fall med mer generella argument för behovet att ändra inriktning.
Riksbankens redan stora obligationsinnehav kan dessutom inte snabbavvecklas utan att det skulle uppstå marknadsstörningar. Regeringen är för sent ute och dess försök att styra med förbud kan göra betydligt större skada än nytta.
Framför allt vet ingen vilka insatser som kan behöva göras vid nästa kris. Om Riksbanken blir insnärjd med hindrande regler, så begränsas också dess möjligheter att ingripa snabbt utifrån vad situationen kräver.
Trots att regeringen vill hävda motsatsen så går det, exempelvis, inte att dra en strikt linje mellan vad som är penningpolitik respektive finansiell stabilitet.
Fler kriser i ekonomin lär komma och då gäller det att Riksbanken är beredd. I ett akut nödläge kan ingen annan ta över dess uppgifter. Regeringen har i det läget sin viktiga roll, liksom flera myndigheter som Finansinspektionen och Riksgälden.
Men Riksbanken behöver ett brett spelrum och får sedan vara beredd på hård kritik om något går fel. Utvärderingen kan göras betydligt skarpare än hittills har varit fallet. Riksdagens finansutskott, som har den uppgiften, borde ta mer hjälp av experter och våga dra djärvare slutsatser.