Riksbanken väljer helgardering beträffande vägen ut ur krisen

Riksbankens nya räntebesked är att man håller fast vid nuvarande linje och samtidigt håller alla dörrar öppna. Reporäntan väntas ligga kvar på nollnivå ända till 2024, såvida inget oförutsett händer. Här kan man tala om helgardering!

I dessa osäkra tider är det naturligtvis svårare än vanligt att leda Riksbanken. Coronapandemins andra våg kom som en överraskning, men ekonomin klarade den smällen bättre än man kunde vänta. Då är det inte lätt att yttra sig bestämt om framtiden, även om det ingår i uppdraget att göra prognoser tre år framåt i tiden.

Nu sticker inte Riksbanken ut nämnvärt, även om man har fått justera sin bedömning jämfört med det föregående räntebeskedet i november. BNP-utvecklingen spås nu bli ungefär som flera andra prognosmakare redan har sagt: -2,8 procent under 2020, 3,0 procent i år och 3,9 procent under nästa år. Sedan kan ekonomin vara tillbaka i gamla gängor med en tillväxt på 2,4 procent under 2023.

Men Riksbankens främsta bekymmer är ändå inflationen som fortsätter att vara svårbedömd. Nu väntar man sig tillfällig uppgång i år, bland till följd av höjt el- och oljepris. Men det innebär inte att vägen mot målet på 2,0 procents inflation är utstakad, utan 2022 väntas priserna stiga långsammare igen. Året därpå ska det komma en litet större prisuppgång, dock utan att inflationsmålet uppnås.

Detta betyder i sin tur att Riksbanken inte kan flagga för någon räntehöjning inom de kommande tre åren. Däremot kan en sänkning av reporäntan bli aktuell, men endast om läget blir sämre än vad det nu går att se. Inom direktionen är åtminstone riksbankschefen Stefan Ingves motsträvig att återgå till minusränta och vill hellre hålla ner marknadsräntorna med fortsatta obligationsköp.

Riksbankens köp av värdepapper, främst obligationer, har dock kommit att ifrågasättas allt mer. Denna gång är direktionen visserligen överens, även när det gäller att under årets andra kvartal öka takten något. Men kritiken utifrån har blivit allt starkare, främst när det gäller köpen av företagsobligationer.

I detta sammanhang rör det sig om ganska små summor som går till köp av företagsobligationer, jämfört Riksbanken andra åtgärder. Enligt planen ska man i år köpa sådana för tio miljarder kronor, varav närmare hälften redan är gjort. Det motsvarar i sin tur mindre än en halv procent av alla utestående svenska företagsobligationer.

Men i jämförelse med andra finansmarknader där handeln är omfattande och fungerar smidigt är marknaden för företagsobligationer inte särskilt välutvecklad. Riksbanken har hamnat i ett läge där man oavsiktligt kan gynna vissa företag på andras bekostnad. Man är dessutom till stor del hänvisad till att köpa obligationer från företag i den högbelånade fastighetsbranschen – en sektor där finansiella kriser lätt kan uppstå.

För Riksbanken borde det finnas goda skäl att ta det försiktigt med företagsobligationer, även om det vid verkliga nödlägen kan visa sig nödvändigt att gå in med köp. Men det rör sig om en marknad med betydligt större risker än när man annars köper så säkra papper som statsobligationer och bostadsobligationer. Just nu verkar det inte påkallat att vara inblandad där.

Riksbankens nollränta och obligationsköp utsätts även för kritik av andra skäl. Det handlar om fördelningseffekterna av extremt låga räntor som bidrar till att driva upp värden på aktier, bostäder och andra tillgångar. Detta gynnar dem som redan har relativt gott om pengar jämfört med andra som inte samma möjligheter att få del i värdetillväxten, framhåller man.

Det ligger åtskilligt i detta. Men Riksbanken kan genmäla att låga räntor också bidrar till ökad tillväxt och sysselsättning, där inte minst det sistnämnda är viktigt från fördelningssynpunkt. Fler som har arbete väger tungt, även om det uppstår kapitalvinster på andra håll i ekonomin.

Men framför allt framhåller Riksbanken att man saknar verktyg att göra något åt situationen. Uppdraget att sköta fördelningsfrågorna är politiskt och ligger hos regeringen och riksdagen. Det handlar då bland annat om skatter, men också om mycket mer.

Detta påpekande kan vara bekvämt att få göra för Riksbanken, som ändå är i dilemmat att dess möjligheter att utöka de penningpolitiska insatserna är begränsade. Tyngdpunkten hamnar istället allt mer på finanspolitiken som sköts av regeringen och riksdagen. Kommande statsbudgetar spelar en avgörande roll när det gäller hur ekonomin ska stimuleras att lyfta ur krisen.

Politikerna står därmed inför en stor och svår uppgift. Det återstår att se hur de ska få igång tillväxten och höja sysselsättningen, kombinerat med att förmögenhetsfördelningen inte får bli ännu mer ojämn. Vad Riksbanken inte har klarat blir då istället – som sig bör – ett politiskt ansvar.