Starka offentliga finanser behöver återställas i god tid före nästa kris

Pengar är inte gratis, ens under den djupa coronakrisen. Nu finns behov av generösa stimulanser, men det är också nödvändigt att hitta en väg tillbaka till starka offentliga finanser. Annars är vi illa ute inför nästa kris.

Sveriges ekonomi har påbörjat återhämtningen efter coronakrisen. Snart kommer regeringen med ett budgetförslag som ska ge ytterligare skjuts. Det talas om en stimulans på över 100 miljarder kronor.

Det här låter bra, men ger ändå anledning till frågetecken. Ingen tvekan råder visserligen om att ekonomin drabbades av ett brant ras under årets andra kvartal. Den senaste uppgiften från SCB är att BNP då föll med rekordstora 8,3 procent, jämfört med första kvartalet.

Sedan dess har trenden börjat vända uppåt, även om styrkan ännu är osäker. Men i både Konjunkturinstitutets senaste barometer och Swedbanks inköpschefsindex för augusti pekar kurvorna uppåt, dock är det delvis grundat på förväntningar och inte enbart på fakta.

Från företagen, både i industrin och delar av tjänstesektorn, kommer allt mer positiva signaler när det gäller utvecklingen för orderläge och produktion. Men däremot släpar sysselsättningen efter och kan väntas göra det länge till, med tanke på att många har behållit sin anställning genom att jobba korttidsvecka.

Bland allmänheten finns också en utbredd skepsis när det gäller utsikterna för den svenska ekonomin. Detta ger en förklaring till att hushållen har valt att hålla igen på konsumtionen och istället öka sitt sparande. Det betyder i sin tur att också den inhemska efterfrågan förblir svag ännu en tid.

Därför finns ett behov av åtgärder som stöttar sysselsättning och konsumtion, även om den senaste tidens prognoser för Sveriges ekonomi har blivit allt mer positiva. Senast i raden är Nordea, vars ekonomer spår att BNP-nedgången under 2020 ska begränsa sig till -3,2 procent och följas av uppgång nästa år med 4,1 procent. Så optimistiska har ännu inga andra prognosmakare varit.

Men bedömningarna, oavsett varifrån de kommer, är givetvis mycket osäkra. Om det skulle komma en andra våg av coronasmitta, så försämrar det också de ekonomiska utsikterna. Bakslag i andra länder får också inverkan för svensk del, såtillvida att vår export påverkas.

Regeringen har under det senaste halvåret lagt fram en stor mängd tilläggsbudgetar för att möta det svåra läget. Men det finns bara ett tillfälle om året då man i den ekonomiska politiken har möjlighet att ta ett samlat grepp som sträcker över hela det kommande året. Detta kommer snart, då budgetförslaget för 2021 läggs fram.

Datumet blir den 21 september, men mycket torde redan vara färdigförhandlat och kommer att presenteras på förhand genom olika utspel. Temat är redan angivet: här ska det satsas stort för att lyfta Sverige ur krisen. Regler som överskottsmål och skuldankare för de offentliga finanserna kan för tillfället skjutas åt sidan.

I en djup kris, av det slag som den svenska ekonomin har gått igenom, finns rimliga skäl för en sådan hållning. Delvis gäller det fortfarande, eftersom krisen ännu inte är överstånden och dess negativa följder – främst på arbetsmarknaden – kan hänga kvar länge till. Men då bör det handla om kraftfulla stimulansåtgärder av tillfälligt slag, som kan avslutas så snart som läget varaktigt förbättras.

Åtskilligt av vad som diskuteras inför den kommande budgeten är dock av helt annan karaktär. Önskelistorna är långa, både när det gäller utgiftskrävande reformer och stora skattesänkningar. En del syftar till att permanenta sådant som har varit tänkt som krisåtgärder, såsom höjd a-kasseersättning och slopad karenstid i sjukförsäkringen. Annat går ut på att bereda väg för ekonomiskt olönsamma investeringar som snabbjärnvägar mellan storstäderna.

Ett återkommande argument är att det nuvarande mycket låga ränteläget gör det billigt att låna, oavsett om det görs för att täcka löpande utgifter eller att finansiera investeringar. Det är som pengar skulle ha blivit gratis och att det inte längre finns några gränser för hur mycket som både staten och den offentliga sektorn som helhet kan ta på sig.

Men detta är en felsyn som riskerar att leda till ineffektiv användning av resurser och ibland till rent slöseri. Fortfarande är det viktigt att noggrant pröva både utgiftsökningar och skattesänkningar, liksom att tänka igenom hur den offentliga verksamheten ska kunna finansieras på längre sikt.

Dagens låga räntor ändrar inte på dessa krav. Ingen kan säkert veta hur länge som det kommer att vara billigt att låna. Men ytterst blir det skattebetalarna som ska stå som garanter, vilket längre fram kan ställa sig mycket dyrt.

Därför gäller det att redan nu visa återhållsamhet. Det är inte säkert att stimulanserna i den kommande budgeten måste uppgå till över 100 miljarder kronor. Men framför allt bör det prövas hur vart pengar ska gå, så att det inte blir fråga om nya åtaganden som även långsiktigt medför högre offentliga utgifter och lägre skatteinkomster.

När krisen sedan är över, gäller det att ta nästa steg i restriktiv riktning. Då behöver de offentliga finanserna stärkas igen, så det finns nödvändiga buffertar inför kommande kriser. Ekonomisk tillväxt ger hjälp på traven, men därutöver krävs aktiva åtgärder. Budgetarna måste gå med överskott och skuldsättningen minskas.

Ingen vet på förhand när nästa kris kommer, men det gäller att så snart som möjligt stå förberedd och ha gott om resurser tillgängliga. Annars kan följderna bli ännu värre än den här gången.