Vad händer med ekonomin om Donald Trump lyckas bli omvald som USA:s president? Och hur går det om Joe Biden vinner? Vad de amerikanska väljarna tror om detta kan fälla avgörandet nästa tisdag.
Ekonomin brukar spela en stor roll vid USA:s presidentval och gör det även denna gång. Detta är ofta till hjälp för en sittande president, men nederlagen för Jimmy Carter och George HW Bush (1980 respektive 1992) ger exempel på motsatsen. En svag ekonomisk utveckling kan leda till skifte på presidentposten.
Donald Trump såg länge ut att ha medvind från ekonomin. Under hans tre första år, 2017-2019, låg BNP-ökningen på i genomsnitt 2,5 procent. Det var visserligen lägre än den fyraprocentiga tillväxt som han hade utlovat i sin valkampanj, men räckte ändå för att ge höjda reallöner åt flertalet amerikaner. Samtidigt sjönk arbetslösheten brant till rekordlåga 3,5 procent.
Delvis berodde detta på en finanspolitik där ekonomin stimulerades med sänkningar av inkomstskatten. Trots en stark konjunktur lät Trump den federala budgeten gå med väldiga underskott, vilket betydde att statsskulden fick växa. Centralbanken, Federal Reserve, reagerade med räntehöjningar, men tvingades till reträtt när inflationen förblev låg.
Även företagen fick skattesänkningar och kunde också dra fördel av Trumps avregleringar. Bland dem som gynnades fanns finanssektorn, liksom råvaruindustrier som oljebranschen. Företagsvinsterna steg kraftigt, vilket också drev upp aktievärdena till rekordnivåer.
Sett på kort sikt var Trumps ekonomiska politik så pass framgångsrik att hans misslyckanden hamnade i skymundan. Men dollarn sköt i höjden mot andra valutor, vilket gjorde att handelsunderskottet mot Kina växte istället för att krympa. Nya tullar mot andra länder fördyrade amerikansk produktion och hindrade USA från att stärka sin konkurrenskraft.
Coronapandemin välte sedan allt över ända. Valåret 2020 blev katastrofalt för USA:s ekonomi med ett väldigt BNP-ras och dramatisk uppgång i arbetslösheten. Stora stimulanser har visserligen satts in, men den pågående recessionen kan ändå delvis kopplas till Trumps senfärdighet och ovilja att ta situationen på allvar.
Därför är frågan hur mycket det hjälper honom att ekonomin nu tycks ha passerat sitt djupaste bottenläge. I valkampanjen kan Trump hänvisa till detta, liksom till tidigare framgångar. Men i dagsläget befinner sig USA ändå i ekonomisk kris, vilket inte har brukar vara till hjälp för en sittande president.
Ändå har Trump valt att luta sig mer mot vad som har varit än att ge riktlinjer för en ny presidentperiod. Republikanerna har inget valprogram, utan lämnar honom fria händer. Vad detta kan medföra är oklart men farhågorna växer, exempelvis när det gäller en upptrappning av handelskonflikten med Kina.
Joe Biden har däremot ett program att utgå från. Det är reforminriktat och anknyter till den politik som bedrevs när Barack Obama var president – och Biden vicepresident. Men sedan dess har Demokraterna rört sig ett stycke åt vänster, även om deras presidentkandidat är en utpräglad mittenpolitiker.
Med Biden blir det ökade offentliga utgifter, främst för infrastruktur, utbildning och olika välfärdsändamål, liksom högre skatter för höginkomsttagare och företag. Han kommer att återställa många av de regleringar som Trump har slopat, särskilt sådana till skydd för miljö och klimat. Man kan också räkna med en mer aktiv näringspolitik, i syfte att främja amerikanska intressen.
Biden är ingen utpräglad protektionist av Trumps slag, men inte heller någon frihandlare. Skillnaden blir nog främst att han hellre söker samförstånd än går i bred konfrontation. Men handelshindren försvinner inte, utan kan till och med byggas ytterligare på.
Liksom Trump kommer även Biden också att låta USA:s federala budget gå med underskott och den offentliga skuldsättningen stiga. I nuvarande krisläge är detta ofrånkomligt, om finanspolitiken ska kunna stimulera ekonomin. Med Biden kan vänta sig ännu mer av detta.
Men i hans fall beror de ökade budgetunderskotten delvis om svårigheterna att fullt ut finansiera de utlovade reformerna med höjda skatter. De skattehöjningar som Biden vill genomdriva får istället främst ses som fördelningspolitik, i syfte att vända den trend mot ökade inkomst- och förmögenhetsskillnaderna som har rått i USA under de senaste decennierna. Det återstår dock att se om hans politik räcker ända dit, särskilt inom så begränsad tid som en mandatperiod.
Vem av Trump eller Biden som i längden har den främsta förmågan att åstadkomma högre tillväxt eller lägre arbetslöshet låter sig inte på förhand fastslås. Men tydligt är att de siktar in sig på helt skilda delar av USA:s befolkning och att detta får mycket skiftande konsekvenser för olika samhällsgrupper. Valet mellan dem blir också i hög grad en värderingsfråga som sträcker sig långt utanför det ekonomiska fältet.
Bland amerikanska väljare väger det ganska jämnt, ännu med ett visst övertag för Biden gentemot Trump. Men valutgången är fortfarande osäker och ett tänkbart resultat är att det väljs en president som inte kan luta sig emot en majoritet i kongressens båda kamrar. Faran är då att blockeringarna sätter hinder för en fungerande ekonomisk politik, oavsett vem som blir president under nästa mandatperiod.
Ett mer omedelbart hot är dock att presidentvalet inte ger något tydligt och allmänt accepterat resultat, främst genom att Donald Trump vägrar att erkänna ett nederlag genom att komma med påståenden om valfusk. Det kan bli en orolig period från valdagen den 3 november ända fram tills nästa mandatperiod inleds den 20 januari. Det bådar inte gott när det redan råder djup lågkonjunktur och faran för ännu en finanskris inte kan avskrivas.