Nedräkning pågår. Om litet mer än tre veckor kan USA hamna i en strid om valresultatet som också leder till att den pågående krisen fördjupas. Mycket står på spel, både för demokratin och ekonomin.
Allt mer pekar mot att USA:s presidentval inte slutligt avgörs på valdagen den 3 november, utan långt senare. Innan nästa mandatperiod inleds den 20 januari nästa år kan det uppstå en osäker tid där valresultatet är ifrågasatt och det är oklart vem som ska leda landet.
Orsaken är välkänd: Donald Trump, som befinner sig i ett opinionsmässigt underläge inför presidentvalet, hävdar att den omfattande poströstningen kommer att leda till valfusk. Han håller frågan öppen om han ska acceptera ett nederlag, ens när alla röster är räknade.
Därför tvingas man räkna med att Trump kommer att gå emot valresultatet och hävda att det är ogiltigt. Följden blir i så fall att frågan måste avgöras på juridisk väg, vilket tar sin tid och kan ge upphov till en riskabel situation med politisk och social oro.
Vicepresident Mike Pence undvek den känsliga frågan i onsdagens debatt med sin motkandidat Kamala Harris, som också valde ducka. Båda inser säkert att läget direkt efter presidentvalet kan bli kritiskt, men vill inte diskutera detta på förhand.
Andra ledande republikaner har visserligen pläderat för ett ordnat maktskifte, ifall Trump förlorar valet. Men det räcker inte för att dämpa oron, eftersom presidenten själv har en avgörande roll som han inte tycks villig att ge upp.
Det mest allvarliga hotet riktas mot den amerikanska demokratin, där det hittills har varit en självklarhet att acceptera valresultat – även när de går emot vad man själv skulle önska. I valet 2000 uppstod visserligen problem med rösträkningen i den då avgörande delstaten Florida, men de löstes slutligen med ett domstolsutslag som även den förlorande presidentkandidaten Al Gore valde att godta.
Nu kan det alltså bli betydligt värre, vilket då också får följder för ekonomin. Där är ju läget sedan tidigare problematiskt, främst till följd av coronakrisen. Under andra kvartalet i år störtdök produktionen och arbetslösheten sköt i höjden. Därefter har en återhämtning påbörjats, men situationen är fortfarande mycket besvärlig.
Den ljuspunkt som Donald Trump gärna framhåller är dock att börsen har klarat sig bra, trots att det i sig kan ses som en riskfaktor när ekonomin är djup lågkonjunktur. Finansmarknaderna har dock överlag klarat sig igenom denna kris utan särskilt allvarliga bakslag, trots att den reala ekonomin – som främst gäller produktion och sysselsättning – drabbats hårt. Men faran är nu att krisen sprider sig, både inom USA och till övriga världen.
En allvarlig finansoro – eller till och med en finanskris – ovanpå den pågående ekonomiska krisen, är vad som hotar efter presidentvalet. Spekulationer om ett sådant förlopp pågår redan och de kan väntas tillta under de närmaste veckorna. Den utlösande orsaken skulle vara att det kommer ett valresultat som den sittande presidenten inte accepterar, vilket åtminstone tillfälligt ger upphov till ett konstitutionellt dödläge.
Donald Trump har en hel del anhängare bland finansmarknadernas aktörer, som har vunnit åtskilligt på hans skattesänkningar med sin tyngdpunkt högt upp i inkomstskalan. Om Joe Biden vinner och det blir ett normalt maktskifte kan det hända att börskurserna går ner för en tid.
Men detta är inte vad det nu handlar om. Nu gäller det istället att ingen omedelbart efter presidentvalet skulle veta vem som kommer leda USA som samtidigt slits av djupa motsättningar. Ännu värre kan det bli om även valet till senaten, där majoriteten hänger på några få mandat, blir ifrågasatt och måste prövas juridiskt.
Citatet från president Abraham Lincoln att ”ett hus i strid med själv kan inte stå” kommer i så fall att upprepas åtskilliga gånger. Den här gången blir innebörden att hela det amerikanska samhället rubbas. Det gäller då även finanssektorn och ekonomin i stort.
Under åren 2007-2009 genomgick USA en djup finanskris, så problemet är inte obekant. Då drabbades många amerikaner mycket hårt, framför allt genom att förlora sina bostäder och sitt sparkapital. Spåren sitter fortfarande djupt, också genom att de sociala klyftorna vidgades väsentligt.
Jämfört med vad som då hände finns både skillnader och likheter. Finanskriser brukar ha djupare orsaker än vad som till synes utlöser dem. Men om den förra krisen blev katastrofal genom Lehmankraschen (där investmentbanken Lehman Brothers tilläts gå omkull), vet ingen vad en politisk och konstitutionell härdsmälta efter presidentvalet kan sätta igång.