Ut ur coronakrisen så fort som möjligt: ge tillbaka friheten som gått förlorad!

Sensommaren och början på hösten blir avgörande. Då behöver det tas sådana beslut som senare i år kan lyfta ekonomin ur det nuvarande bottenläget. Annars väntar en betydligt värre situation än vi hittills har sett.

Hälsoläget spelar givetvis en viktig roll. Det är nödvändigt att dämpa spridningen av coronaviruset och få ner antalet dödsfall till följd av pandemin. Detta har hittills gått alltför långsamt och det finns befogad oro för en andra våg av Covid-19.

Ändå har vissa restriktioner nyligen släppts, såsom rekommendationen att undvika inrikes resor. Skälet tycks ha varit att kostnaden, ekonomiskt och socialt, höll på att bli alldeles för hög. Det var nog ingen slump att tillkännagivandet kom strax före svenskarnas sommarsemestrar.

Avvägningar av det här slaget är nödvändiga och måste, i ännu högre grad, ske även framöver. I nuläget är det Folkhälsomyndigheten som tvingas göra dem, eftersom regeringen inte är beredd att ta detta övergripande ansvar. Men i grunden är det en politisk uppgift, som nu på ett orimligt sätt istället flyttas över till experter.

Inför hösten blir det ännu svårare. Då väntar nya svåra avvägningar där de ekonomiska och sociala aspekterna, som till stor del går hand i hand, behöver ges större vikt. Kostnaden, framför allt i mänskliga termer, riskerar annars att bli orimligt hög.

För tillfället gäller som en övergripande tes att främst de mest sköra bland de äldre måste skyddas. Det låter humant, men är ändå inte så självklart. Förutom att denna ambition redan till väsentlig del har misslyckats, innebär den att andra utsatta grupper får betala en stor del av priset.

Det handlar om tilltagande psykisk ohälsa hos många, till följd av den nuvarande isoleringen. Likaså gäller det arbetslöshet, inte minst bland många ungdomar och bland de nya svenskar som ännu inte har etablerat sig på arbetsmarknaden. Tills nyligen har det också rört sig om de många som har fått sina studier på gymnasium och högskola mer eller mindre kvaddade.

De långsiktiga kostnaderna för sådant får till stor del bäras av individerna, på ett sätt som kan drabba mycket hårt. Men framtida ohälsa och begränsad arbetsförmåga betyder stora kostnader för samhället, både ekonomiskt och socialt. Sådant behöver vägas mot dagens behov av att upprätthålla restriktionerna för rörlighet, i syfte att dämpa smittspridningen och minska antalet dödsfall.

Exakt hur denna avvägning ska göras blir en något senare fråga. Men det går inte att komma ifrån en ökad tonvikt på ekonomin, ifall betydligt värre skador än hittills ska kunna undvikas. Till sensommaren och början av hösten är det nödvändigt att komma med mer bestämda svar, ifall utvecklingen under återstoden av året ska kunna påverkas.

Orsaken är att allt fler ekonomiska bedömare ser två alternativa förlopp framför sig. Det ena av dem innebär att det mot slutet av året och i början av nästa år kommer en vändning uppåt i ekonomin ur dess nuvarande bottenläge. Det andra betyder däremot att nedgången fördjupas och blir mer långvarig, vilket i så kan leda till depression.

OECD tillhör dem som målar upp alternativa scenarier av detta slag. I en prognos som presenterades på onsdagen beskriver man hur världen befinner sig i ett läge där man så snart som möjligt behöver återstarta ekonomin som för tillfället har kollapsat. Men det måste göras parallellt som man undviker en andra smittovåg, eftersom det annars varken går att komma ur pandemin eller att få ekonomin på fötter.

Uppgiften är gigantisk, särskilt på global nivå, men går inte att komma undan. OECD beskriver den som en balansgång på slak lina, så länge inget vaccin mot Covid-19 finns att tillgå. Till dess är det smittspårning, testning och isolering – när så är nödvändigt – som är handlingslinjen mot pandemin. Men denna måste kunna förenas med insatser för att utan onödigt dröjsmål få igång ekonomin.

Stödinsatser av stort format finns redan i de flesta länder. Regeringarna pumpar ut pengar och låter de offentliga finanserna gå med stora underskott, i syfte att hålla efterfrågan uppe. Centralbankerna tillhandahåller krediter till extremt låga räntor för att hindra att det, utöver allt annat, ska uppstå en djup finanskris.

Men vad som snart därutöver behövs är planer för hur återhämtningen ur krisen ska underlättas. Det kräver att investeringarna – både offentliga och privata – kan komma igång och att den internationella handeln öppnas igen. Men minst lika viktigt är att människors liv tillåts återgå till det normala, så att de får möjlighet att röra sig fritt och använda sina pengar till konsumtion.

Allt kommer ändå inte att bli som förr. Coronakrisen har satt djupa spår och kommer att sitta kvar i människors medvetande länge till, vilket kan få en återhållande effekt. Men samtidigt påskyndas sådana förändringar som redan var på gång, vilket betyder en snabbare strukturomvandling med inriktning på mer digitalisering och grön omställning.

Hur summan av detta kommer att se ut går ännu inte att säga. Inte heller vet vi hur framtiden blir eller vad som orsakar nästa kris. Men nu gäller det att komma ur Coronakrisen och att få tillbaka friheten som under de senaste månaderna har gått förlorad.