Världens handelsrelationer har tagit stryk under coronakrisen, där det ses som legitimt att varje land ser enbart till egna intressen. Hur blir det när krisen är över? Hotet finns att protektionismen har kommit för att stanna.
Kapplöpningen mellan olika länder när det gäller vaccin har sina vinnare och förlorare. Politiska ledare som Benjamin Netanyahu i Israel, Joe Biden i USA och Boris Johnson i Storbritannien berömmer sig av att ligga långt framme. EU-länderna har däremot inte varit lika snabba, vilket har lett till åtskilligt med kritik.
Sättet att hamna långt fram har dock delvis varit att hävda sina intressen på andras bekostnad. Det kan leda till kortsiktiga framgångar, inte minst gentemot hemmapubliken, men är farligt i ett längre perspektiv.
Exportförbud av vaccin från ett land möts av liknande förbud från andra håll – och därmed uppstår en karusell som snurrar allt snabbare. Protektionism fungerar på det sättet och i längden blir det färre vinnare än förlorare.
Små länder ligger dock betydligt sämre till och för Sverige finns inget bättre alternativ än att samverka med andra genom EU. Det är inte problemfritt att göra det, men någon annan etablerad form för samverkan finns inte. För svensk del utesluter det att samtidigt ge sig ut på egen hand och försöka hitta särlösningar med exempelvis Ryssland.
Men begripligt nog känns situationen besvärande när andra länder tillskansar sig fördelar och vaccin inte kommer fram till Sverige som planerat. Utlandsberoendet kan upplevas som en sorts maktlöshet där det krävs något slags motåtgärder.
Faran är då att man själv hamnar i ett protektionistiskt tänkande, fastän i mer begränsad skala än när stora länder agerar.
I Sverige finns drömmen om en statlig vaccinfabrik som ska göra oss oberoende av omvärldens nycker. Tanken tycks vara att vi inom det egna landets gränser ska kunna producera vad som behövs för att hejda smittor, oavsett om det gäller covid-19 eller andra farsoter.
Nu tycks det vara dags för en sådan diskussion igen, trots att frågan har varit uppe flera gånger tidigare och varje gång slutligen avfärdats. Men idén är inte bättre denna gång än tidigare.
Vid en kris av det slag som världen har gått igenom under det senaste året uppkommer det ofta rop på staten som räddare i nöden. I många avseenden är det också behövligt med statliga åtgärder för att bekämpa pandemin och hålla ekonomin i gång. Utan sådana insatser hade situationen idag varit betydligt värre.
Men när det gäller den snabba framtagningen av vacciner mot covid-19 är det främst läkemedelsindustrin som har visat sin väldiga förmåga. Det handlar om både forskning och utveckling och om storskalig produktion och långa leveranskedjor.
Allt har inte fungerat perfekt vilket också har fått vederbörlig kritik, men inget tyder på att staten skulle ha skött det bättre. En statlig vaccinfabrik skulle också ha riskerat att råka ut för förseningar av de olika skäl som sådana har inträffat
Man kan dessutom undra varifrån den fabriken, som tydligen skulle vara generellt inriktad på vaccinproduktion, kunde få sina specifika kunskaper om medel mot ett nytt virus som covid-19 och vilken tillgång som skulle finnas på substanser som under alla förhållanden behöver köpas utifrån.
Statens förmåga att driva affärsverksamhet har knappast blivit bättre än tidigare och en tillkommande svårighet i detta fall är att vaccinfabriken skulle ha väldig överkapacitet, utom vid de tillfällen där det råder pandemier. En rimlig gissning är att verksamheten skulle få svårt att upprätthålla kompetens och att det hela skulle bli mycket kostsamt för svenska skattebetalare.
Inget annat land hindrar Sverige från att sätta upp en statlig vaccinfabrik, utan det är helt och hållet vårt eget val. Men när coronapandemin har passerat kommer det nog finnas annat som är betydligt viktigare.
För svensk del är det angeläget att skapa en god miljö för läkemedelsföretag i internationell toppklass. Det kräver stora resurser för forskning och utveckling, liksom att Sverige görs attraktivt för kompetens från andra länder. Hinder för rörlighet är minst av allt vad som behövs.
Specialisering är en nödvändighet för de storföretag som ska kunna hävda sig i global konkurrens. Det gäller inte minst inom läkemedelsindustrin, där protektionism som försvårar handelsutbytet är av ondo. De avancerade produkter som tas fram måste kunna säljas på världsmarknaden.
Men hoten tornar nu upp sig. Vaccinprotektionismen under coronakrisen kan uppfattas som ett förebud om hur världen riskerar att bli framöver. Sverige har anledning att genom EU lägga full kraft på att verka för frihandel, även om förutsättningarna ser svårare ut än på länge.