Regeringens vårbudget tar sikte på nästa val. Det syns genom de pengar som läggs undan för satsningar under de kommande åren. I valrörelsen 2026 kan det ges utrymme för löften som är värda mer än 100 miljarder kronor.
Mest uppmärksamhet riktas nu, helt naturligt, på regeringens förslag till ökade utgifter under 2024. Det handlar om 16,8 miljarder kronor, där en del ska gå till ökade bidrag åt regionerna för att dessa ska klara sjukvården. Mer ska också gå till utbyggnad av häktes- och fängelseplatser, reparation av den trasiga E6-an vid Stenungsund och växande försvarssatsningar, samt åtskilligt annat.
De utökade utgifterna i år medför att de offentliga finanserna går med ett strukturellt underskott på 0,2 procent av BNP. Men konjunkturpolitiskt är det ganska rimligt när Sveriges ekonomi just har gått igenom en inflationschock som sätter djupa spår. Därutöver kommer de ekonomiska följderna av gängkriminaliteten, liksom av kriget i Ukraina och Natomedlemskapet.
Regeln är dock fortfarande att de offentliga finanserna ska gå med ett överskott på 0,33 procent av BNP. Detta gäller inte varje enskilt år, utan räknat över en hel konjunkturcykel. I år, när ekonomin är inne i en lågkonjunktur, kan man tillåta sig att släppa fram minussiffror. Det ska sedan kompenseras genom att de offentliga finanserna sedan ska gå med växande överskott från 2025 och åtminstone fram till 2027. Detta år blir det strukturella överskott på 2,0 procent av BNP, om man ska lita på regeringens siffror.
Dessa ska man dock inte lita på, av flera olika orsaker. Ett skäl, som regeringen själv anger, är att siffrorna har räknats fram ganska mekaniskt. Man har utgått från att det blir ökade skatteinkomster när ekonomin börjar växa, men inte tagit hänsyn till att sådant också brukar leda till ökade offentliga utgifter.
Ett annat skäl är att överskottsmålet för de offentliga finanserna håller på att omprövas. Det sitter en parlamentarisk utredning som ska föreslå ett nytt system vilket i stället kan bli ett balansmål. Det innebär i så fall en sänkning av det nuvarande målet på ett överskott på nuvarande 0,33 procent till en neutral nivå på 0,0 procent av BNP.
Tänkbart är också att utredningen går längre och landar på ett minusmål för de offentliga finanserna, förutsatt att en del av pengar läggs på samhällsekonomiskt lönsamma investeringar.
Men redan vid en övergång till balansmål så kommer pengar att frigöras för ökade offentliga utgifter liksom för skattesänkningar. Detta betyder att det förutsedda överskottet för 2025 på 0,7 procent av BNP i stället kan användas till reformer som kostar cirka 40 miljarder kronor.
Under 2026 kan ett prognosticerat överskott på 1,2 procent av BNP omvandlas till satsningar av olika slag för närmare 90 miljarder kronor. Och inför valet på hösten samma år kan man regeringen lova reformer för 150 miljarder kronor. Oppositionen kommer då att, med gott samvete, kunna ta i minst lika mycket.
Det här är visserligen litet förenklat, eftersom man räkna med att 2026 och 2027 blir år med högkonjunktur. Det betyder att man, även med ett balansmål, måste låta de offentliga finanserna gå med visst överskott som uppväger underskotten under sämre år. Dessutom finns en del utgifter, till exempel för försvaret, som kommer att fortsätta växa. Men även med hänsyn till detta kan det bli mycket pengar att fördela.
En viktig fråga blir då hur man ska välja ut sina satsningar, ifall dessa också ska bidra till att stärka Sveriges ekonomi. Det finns exempelvis ett stort behov av offentliga investeringar när det gäller vägar och järnvägar, liksom utbyggnad av elproduktion. Andra viktiga områden är utbildning och forskning. Men vilka projekt är viktigast att lägga stora pengar på?
Där finns inga tydliga kriterier, om man ställer rimliga krav på avkastning. Många andra hänsyn finns också att ta. Staten kommer sannolikt att behöva avdela pengar till utbyggnaden av kärnkraften, ifall sådana projekt ska komma i gång. Det kan också bli nödvändigt med insatser för att stötta de stora industrisatsningarna i Norrbotten, som ju redan till stor del drivs med statliga pengar.
Staten kan då inte enbart satsa på lönsamma investeringar, utan kommer också att tillkallas för att ta sådana risker som privata företag inte vill ta. Detta liknar i så fall en statlig industripolitik, av det slag som många hittills på goda grunder har varit skeptiska till. Men nu råder andra tider, där det kan vara svårt att hitta tillräckligt många fler än staten som är beredda att förlora sina pengar.