Riksbankens inflationsmål är överspelat av verkligheten. Det går inte att på rimligt sätt få upp inflationen till två procent inom närmaste åren. Dörren till minusränta är stängd och de stora obligationsköpen får inte priserna att stiga.
Redan före coronakrisen var det uppenbart att Riksbanken inte längre klarade att varaktigt styra inflationen mot sitt fastställda mål. Fem år med minusränta hade inte räckt och de allt större köpen av statsobligationer hjälpte inte heller mycket.
Senaste halvårets djupa ekonomiska kris, till följd av coronapandemin, har gjort det ännu tydligare att inflationen bromsat in. Detta bekräftas också av Riksbanken som i sin nya penningpolitiska rapport spår att priserna ska stiga med 0,5 procent i år – och sedan med mindre än två procent under vart och ett av de följande tre åren.
De mätningar av inflationsförväntningarna som görs av undersökningsföretaget Prospera på uppdrag av Riksbanken gav nyligen en liknade bild, även när man sträcker sig fem år framåt i tiden.
Prisutvecklingen kan visserligen ta enstaka språng uppåt, till exempel om energi plötsligt blir mycket dyrare. Men detta bryter knappast den långsiktiga trenden av svag inflation som inte gäller enbart Sverige, utan också mycket stora delar av världen.
Minusränta biter inte mot detta och därför var det rätt att Riksbanken avslutade experimentet och istället övergick till nollränta. En svag kronkurs hjälpte inte heller och det är bra att kronan nu har börjat vandringen mot en mer balanserad växelkurs.
Riksbankens köp av obligationer kan ge effekten att marknadsräntorna trycks ner och en hel del tyder på att just detta har lyckats. Men det räcker ändå knappast för att skapa ett sådant tryck i ekonomin att konsumentpriserna stiger mot inflationsmålet. Däremot kan obligationsköpen fungera som en krisåtgärd på finansmarknader som annars skulle fungera dåligt.
Länge rörde det sig enbart om köp av statsobligationer, men Riksbanken har senare utvidgats köpen till att även gälla bostadsobligationer och kommunobligationer. I våras, när det rådde problem på marknaden för företagspapper, inleddes även köp av företagscertifikat (med löptid på upp till ett år). Riksbanken började då även planera för att köpa företagsobligationer med längre löptider.
I förra veckan började Riksbanken sina köp av företagsobligationer, än så länge i begränsad skala. Men detta är mer komplicerat än de andra obligationsköpen, eftersom marknaden inte är särskilt transparent. Riskerna är dessutom större och faran finns att Riksbanken gör förluster, exempelvis om företag där man innehar obligationer skulle gå omkull.
Riksbanken har tagit på sig ett stort ansvar när det gäller att förhindra att coronakrisen övergår i en finanskris. Hittills har man satt in en rad åtgärder, däribland att ställa ut lån till bankerna för vidareutlåning till företag. Bankerna kan också vid behov få låna dollar av Riksbanken, som i sin tur har en kreditlina hos Federal Reserve.
Någonstans behöver det ändå sättas en gräns för långt som Riksbanken bör gå när det gäller åtaganden. Köpen av företagsobligationer, som än så länge inte ska uppgå till mer 10 miljarder kronor, borde man senare kunna avstå från. På samma sätt bör det inte komma på fråga att börja köpa aktier, vilket vissa andra centralbanker redan ägnar sig åt. Men då skulle risktagandet stiga ytterligare, med pengar som ytterst tillhör skattebetalarna.
Vid akuta krislägen går det visserligen inte att utesluta sådant som annars kan tyckas olämpligt. Om en finanskris av sådan omfattning som 2008/2009 skulle stå för dörren, kan det bli nödvändigt att staten ingriper även på områden där man annars helst håller sig borta.
Men nu borde Riksbanken inte engagera sig alltför djupt på marknaden för företagsobligationer och istället koncentrera sig mer på andra delar av sitt uppdrag. Till dem hör att försöka definiera vad som i fortsättningen bör var målet för penningpolitiken: det nuvarande inflationsmålet eller något annat.
Federal Reserve ändrade nyligen sin målformulering till att gälla två procent som genomsnitt för inflationen under en längre period, där man alltså kan tillåta avvikelser uppåt utan att för den skull behöva höja styrräntan. Enligt riksbankschefen Stefan Ingves har Riksbanken redan den möjligheten, utifrån sitt hittills gällande mål. Det betyder att man kan hålla fast vid nollräntan länge till, även om priserna skulle börja stiga ordentligt.
Detta hindrar inte man inom Riksbankens ledning mer intensivt borde diskutera vad som under några år framåt ska vara vägledande, när inflationen tycks ha fastnat betydligt lägre än två procent. Fler kunde inbjudas att delta i ett sådant samtal, där det behövs många infallsvinklar.
För tillfället saknar Riksbanken något tydligt att hålla sig till. Det borde man försöka ändra på.