Utfallet av avtalsrörelsen liknar inte det normala. Nu blir det rekordstora löneökningar och ändå sjunkande reallöner. Men viktigast är ändå att det garanteras två års arbetsfred.
Tillståndet i ekonomin är annorlunda än vanligt efter pandemin och till följd av Ukrainakriget. Inflationen är uppe i tvåsiffriga tal samtidigt som konjunkturen pekar nedåt. Det kan vara övergående, men också bli början på en varaktig stagflation.
Framtiden är extremt osäker, men det är ändå nödvändigt att fatta beslut. Det gäller många aktörer, däribland arbetsmarknadens parter. Arbetsgivare och fack var tvungna att sätta ner foten, när tiden för gällande avtalen löpte ut. Det sämsta möjliga hade varit att avvakta.
Därför var det en lättnad att parterna bakom Industriavtalet kunde göra upp på fredagskvällen, endast några timmar före avtalsperiodens utgång. Det öppnade också för fler avtal, där det viktigaste gäller handeln. Uppgörelser på ytterligare områden tycks nu också vara på väg.
För svensk del ligger det nära till hands att jämförelse med Tyskland som ofta har fungerat som en förebild. Men nu är det tvärtom, när den tyska arbetsmarknaden lamslås av konflikter. Där stiger lönerna kraftigt för att hålla takt med inflationen, samtidigt som det pågår stora strejker.
I Sverige har nu arbetsmarknadens parter visat att de vill undvika en sådan situation, även om detta kräver stora eftergifter från både arbetsgivare och fack.
Det nya avtalet ger möjligt att tänka framåt, både för arbetsmarknadens parter och andra som berörs. Avtalsperioden är visserligen kortare än förut – två år i stället för som tidigare tre år. Men man slapp i alla fall ettårsavtal som skulle betyda att en ny avtalsomgång skulle ligga alldeles om hörnet.
Företagen får nu stabilitet i fråga om lönekostnaderna när mycket annat i ekonomin svajar. Löntagarna kan hoppas på att nedgången i reallönerna ska vända till en ökning under nästa år. Båda sidor kan vara nöjda med sina insatser som visar att ”den svenska modellen” för lönebildning fungerar även i svåra tider.
Riksbanken har också anledning att vara nöjd. Lönerna stiger visserligen ovanligt mycket, i nominella termer. Men reallönerna sjunker ändå, på ett sätt som är ofrånkomligt om man ska få bukt med inflationen. Uppgörelsen ligger inom ramen för det väntade, vilket inte hindrar att räntehöjningarna kommer att fortsätta under våren och sommaren.
Genom löneuppgörelsen blir kravet på Riksbanken att driva ner inflationen ännu starkare. En markant omsvängning måste komma inom de närmaste två åren, eftersom det annars skulle bäddas för en kaotisk avtalsrörelse under 2025. Allt hänger nu på att förtroendet för inflationsmålet kan återupprättas och att prisökningarna varaktigt kommer ner till cirka två procent.
Även regeringen har skäl att vara nöjd, eftersom löneuppgörelsen visar att ekonomin fungerar. Om avtalsrörelsen hade spårat ur, hade det däremot blivit en politisk belastning som man nu slipper undan.
Men trots allt detta finns det problem med löneuppgörelsen. Den blir dyr för många företag, särskilt som den ska tillämpas över hela arbetsmarknaden. Upplägget är gjort för att främst passa för de utlandskonkurrerande branscherna, inte för hemmamarknadsinriktade småföretag.
Följden måste bli produktivitetshöjande åtgärder, vilket är positivt för ekonomin i stort. Men det betyder också nedskärningar med uppsägningar av personal, liksom ett ökat antal konkurser. Sådana förändringar kan behövas, men välkomnas inte under en lågkonjunktur.
Löntagarna kommer samtidigt att märka hur reallönerna fortsätter att sjunka, åtminstone under det pågående året. Priset på livsmedel fortsätter att stiga, vilket gröper hål i hushållskassan. Samtidigt stiger bostadskostnaderna, beroende på högre räntor.
Den höga inflationen består under en stor del av detta år, parallellt med att lågkonjunkturen ger ökade risker för stigande arbetslöshet. Belöningen kan komma under 2024, men det krävs mycket tålamod för att vänta till dess. Olika slags missnöjesyttringar kan komma innan dess.
Regeringen ska om två veckor lägga fram sin ekonomiska vårproposition, ofta kallad vårbudgeten. Några åtgärder för att möta de risker som följer efter löneuppgörelsen kan inte väntas där. Vissa förbättringar för utsatta grupper kommer dock, såsom en förlängning och utökning av de högre bostadsbidragen till årets slut.
Men till hösten ges nya möjligheter. I september lägger regeringen fram sin budget för 2024 och har då även möjlighet att presentera åtgärder för återstoden av 2023. Till dess borde det vara möjligt att ta fram förslag till en mer aktiv finanspolitik som stöder särskilt drabbade, utan att samtidigt sätta ny fart på inflationen.