Sveriges ekonomi är redan inne i en stark återhämtning ur krisen. I det läget vill regeringen sätta in kraftiga stimulanser som ska påskynda uppgången. Faran finns då att den kommande budgeten leder till överhettning.
Regeringen hävdar att reformutrymmet i höstens budget är omkring 74 miljarder kronor. Nu har vi fått veta att cirka 10,5 miljarder av dessa ska gå till skattesänkningar som ska stärka efterfrågan i ekonomin. Det gäller skattereduktioner för förvärvsinkomster, för sjuk- och aktivitetsersättning, liksom för a-kasseavgiften.
Enligt finansminister Magdalena Andersson rör det sig om skattesänkningar som ska stimulera efterfrågan och konsumtion. Sådana kan i vissa situationer vara välkomna, men frågan är om behovet är så stort just nu, med tanke på att hushållens konsumtion ändå beräknas stiga rejält under nästa år.
Redan i juni räknade regeringen med att hushållen skulle öka sina konsumtionsutgifter med mer än fyra procent under 2022, detta för andra året i följd. Nedgången i konsumtionen under krisåret 2020 skulle därmed, med god marginal, komma att återtas.
Nu lägger regeringen på ytterligare pengar, med uttalad avsikt att få ytterligare fart på konsumtionen under valåret 2022. De beräkningar som Magdalena Andersson nyligen presenterade vid Harpsundsmötet pekar mot en uppgång med närmare fem procent.
Det gamla uttrycket ”valfläsk” kommer väl till pass, särskilt när det gäller den allmänna skattereduktionen som ska ge flertalet inkomsttagare en extra klumpsumma på 1 320 kronor. Pengarna ska delas ut av regeringen som i sin tur finansierar skattesänkningen genom att låta staten låna mer.
I en pågående konjunkturuppgång är detta inte ansvarsfull finanspolitik. Magdalena Andersson uttalade sig tidigare, med rätta, mycket kritiskt mot USA:s dåvarande president Donald Trump när han genomdrev stimulanser av ekonomin i ett läge där de egentligen var obehövliga.
Nu gör hon själv något liknande och hävdar att skälet är att misstagen efter finanskrisen 2008-2009 inte ska upprepas. Jämförelsen haltar dock i hög grad, eftersom den pandemikris som Sveriges och världens ekonomi nu har genomgått är något helt annorlunda.
Efter finanskrisen var ekonomin djupt sargad, sedan många hushåll förlorat sina tillgångar. Banker och företag hade stora hål i sina balansräkningar och kunde därför knappt fungera. Sverige har hårt drabbat, men i många andra länder var det väsentligt värre.
Nu, efter pandemikrisen (som ännu inte är helt avslutad), är läget ett helt annat. Nedgången i ekonomin var mycket djup under andra kvartalet 2020, men snart därefter började en stark återhämtning – med tillfälligt avbrott vid slutet av året. Vid det här laget, tredje kvartalet 2021, är de flesta företag och hushåll tillbaka i stabila förhållanden.
Den pågående starka återhämtningen visar att det inte finns något behov av allmänt efterfrågestimulerande åtgärder. Tillväxten i den svenska ekonomin är ändå snabb och sysselsättningen på väg uppåt. Arbetslösheten är visserligen alltjämt hög, men samtidigt är det gott om vakanser.
Huvudproblemet på arbetsmarknaden är den dåligt fungerande matchningen som betyder att de arbetssökande har svårt att få jobb, samtidigt som arbetsgivarna inte anser sig hitta lämplig arbetskraft. Detta är orsaken till arbetslösheten tycks plana ut på en nivå kring sju procent, även när ekonomin går mycket starkt. Mot denna strukturella arbetslöshet, som är störst i invandrargrupper, hjälper inte skattesänkningar eller andra generella efterfrågestimulanser.
Vad som istället behövs är riktade insatser som stärker kompentensen hos de arbetslösa. Det kan gälla utbildning i svenska språket, liksom på andra områden. De som saknar nödvändiga grundkunskaper, åtminstone upp till gymnasienivå, måste ges möjlighet att inhämta dem. Arbetsträning, praktikarbete och andra inskolande åtgärder gentemot arbetsplatser spelar också en viktig roll.
Även arbetsgivarna behöver ökade kunskaper, framför allt för att bättre kunna ta emot personal med utländsk bakgrund. Men därutöver krävs offentliga insatser när det gäller att underlätta matchningen mellan arbetsgivare och arbetssökande. Det kan gälla allt ifrån riktade lönesubventioner till skräddarsydd yrkesutbildning som kan göra att även långtidsarbetslösa börjar ses som anställningsbara.
I nuvarande arbetsmarknadsläge råder istället fara för överhettning, om efterfrågan i ekonomin blir alltför stark. Redan nu uppger många företag att de inte kan utöka verksamheten, till följd av bristen på skolad arbetskraft. Hellre än att anställa personer som inte anses ha rätt kompentens avstår de från att expandera.
Hittills har överhettningen inte tagit sig uttryck i snabbt stigande löner och hög inflation, utan snarare i att tillväxten är trögare än vad som annars kunde väntas. Men det finns också en risk för att växande obalanser på arbetsmarknaden kan leda till andra oönskade följder, såsom mer akut arbetskraftsbrist och kraftig löneglidning – vid sidan om en bestående långtidsarbetslöshet.
Inflationshotet känns inte påtagligt idag, men det kan tänkas komma längre fram. Mer troligt är dock att en överhettning i ekonomin får andra negativa följder. Dit hör att samhället riskerar att glida ytterligare isär, med en tydlig uppdelning i vinnare och förlorare.