Det är svårt att se den samlade idén i regeringens nya budget, annat än att alla ska få sitt. Det gäller både de fyra januaripartierna och en mängd samhällsområden. Prövningen av inkomster och utgifter verkar mindre strikt än vanligt.
Sveriges ekonomi har börjat repa sig efter den djupa nedgången under coronakrisen. Men det är en lång väg kvar och fara för varaktiga problem, såsom en hög långtidsarbetslöshet. Krisen har också uppdagat att det finns stora brister i samhällsfunktioner som äldrevården.
Därför finns starka skäl för ett kombinerat stimulans- och reformpaket, med sikte på följderna av pandamin. Det är också, till väsentlig del, också vad regeringen föreslår i sin budget som är framförhandlad med samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna.
Men hela den ofinansierade satsningen på cirka 105 miljarder kronor för 2021 kan inte motiveras med coronakrisen. Där ryms även en hel del annat som ska visa att vart och ett av januaripartierna har kunnat sätta sina egna avtryck. Alla fyra partierna vill kunna peka ut sig själva som vinnare.
Det ges inte heller någon tydlig förklaring till hur regeringen har stannat för just detta väldiga belopp på 105 miljarder kronor, som alltså ska lånas för att betala både stora utgiftsökningar och en del skattesänkningar. Troligtvis hade det räckt med mindre, utan att man därför skulle behöva nå sämre resultat.
Inte heller finns klart utsagt hur mycket i budgeten som ska vara tillfälliga stimulansåtgärder och hur mycket som istället är avsett att bli bestående reformer. En del finns dessutom i gränslandet, när förstärkningen av a-kasseersättningen – som var tänkt att endast bli kortvarig – förlängs med två år.
Särskilt besynnerligt är det med de många skattereduktioner som ligger i budgeten, men ännu inte finns utformade. Men redan nu är det tydligt att flera dem ytterligare krånglar till ett redan komplicerat skattesystem, samtidigt som de ska gälla under begränsad tid. Detta gäller bland annat för det utvidgade jobbskatteavdraget och den nedsatta arbetsgivaravgiften för ungdomar mellan 19 och 23 år.
Nu tycks det som om januaripartierna har kunnat förhandla ganska oförhindrat, utan de restriktioner som normalt sett kännetecknar ett budgetarbete. Ramen fanns redan där och skulle fyllas. Därmed blev det lättare än vanligt att komma överens, men den samlade idén med de olika inslagen i budgeten är svår att utskilja.
Paradoxalt nog verkar det som om Sverige, efter ett år där landets BNP beräknas rasa med 4,6 procent, skulle ha råd med mycket mer än tidigare. Så kan det inte gärna vara, även om efterfrågan i ekonomin för tillfället behöver stöttas och det finns lediga resurser att ta i bruk. Detta ger skäl till stimulanser, men utgör knappast grunden för nya varaktiga åtaganden – utöver ett begränsat antal med hög prioritet.
Vad som lånas nu måste senare, i någon mening, kunna betalas tillbaka. Det är visserligen inte säkert att de lån som nu tas upp behöver amorteras, ifall tillväxten i ekonomin kommer igång och räntorna samtidigt förblir låga. Men Sverige har anledning att försöka bibehålla en låg skuldsättning, sett i förhållande till BNP, istället för att längre fram hamna i trångmål.
Därför behöver ekonomin förr eller senare stramas åt. Under gynnsamma förhållanden blir det kanske inte nödvändigt att återgå till överskott i de offentliga finanserna, men de nuvarande underskotten måste åtminstone elimineras. Här väntar skattehöjningar, om inget annat sätts istället.
Redan före coronakrisen kunde man se ett kommande finansieringsproblem för den offentligt finansierade välfärden, mycket beroende på demografiska skäl. Behovet av vård och omsorg ökar snabbt, i takt med att allt fler i befolkningen blir äldre. Samtidigt finns – glädjande nog – många barn och unga, vilket ställer krav på mer resurser till förskolor, skolor och annan utbildning.
Allt detta ska betalas av en generation med yrkesarbetande som inte ökar i samma takt som de yngre och äldre. Följden kan lätt bli att skatterna måste höjas för att välfärden ska kunna hålla någorlunda jämna steg med behoven. Annars finns risken för en gradvis försämring, såvida det inte kommer fram alternativa finansieringslösningar av mer eller mindre privat karaktär.
Hur detta ska lösas blir en av de stora framtidsfrågorna, som sträcker sig långt bortom coronakrisen. Lösningen finns inte här och nu, men åtminstone bör man undvika att av kortsiktiga skäl försvaga de offentliga finanserna.
Principen borde förbli att staten gärna får låna när så behövs, men att pengarna sedan också ska återställas. Det handlar om vår trygghet, både nu och längre fram. Sunda offentliga finanser ger Sverige andrum, även när andra drabbas av akuta kriser.