Riksbanken höjer styrräntan från 0,25 till 0,75 procent. Men viktigast är ändå inte detta, utan att många fler räntehöjningar är på väg. Till nästa sommar väntas styrräntan vara uppe i 2,0 procent och allmänheten får betala ännu mer för att låna.
Torsdagens räntehöjning med en halv procentenhet var inte oväntad, sedan inflationen tog ett språng upp i maj till mer än sju procent. Riksbanken var helt enkelt tvungen att reagera kraftigt på den snabba prisökningen och senaste tidens uppgång i inflationsförväntningarna.
Allt annat hade betytt att man tills vidare hade lagt Riksbankens inflationsmål på 2,0 procent åt sidan och i stället accepterade en betydligt högre prisökningstakt. Det skulle i så fall ställt Sverige i särklass internationellt, såsom ett högt utvecklat land där centralbanken har tappat greppet.
Följderna hade nog inte låtit vänta på sig, bland annat genom försvagning av kronkursen och därmed ytterligare ökad inflation genom importen av allt dyrare varor. Sverige hade också börjat uppfattas som en osäker plats för investeringar, vilket kunde ha lett till stort utflöde av kapital.
Detta hade knappast ändrats genom att Riksbanken, såsom en del bedömare räknade med, skulle ha gjort en ännu större räntehöjning med 0,75 procentenheter – upp till en nivå på 1,0 procent.
Något var helt avgörande, nämligen vart Riksbanken mer långsiktigt förklarade sig vara på väg. Räntebanan, alltså prognosen för den kommande styrräntan, var denna gång betydligt viktigare än den dagsaktuella räntehöjningen.
Detta valde Riksbanken denna gång att ta fasta på. Nu gjorde man mycket klart att även nästa räntehöjning, som kommer i september, blir minst av samma storlek – alltså en halv procentenhet. Samma gäller sedan för följande höjning som vid kommer vid räntemötet i november.
Vid kommande årsskiftet ska styrräntan vara uppe i 1,75 procent, vilket innebär en sammanlagd uppgång med 1,5 procentenhets uppgång på bara ett halvår. Räntehöjningen ska sedan fortsätta mer försiktigt i början av 2023, till en nivå på 2,0 procent.
Samtidigt väntas bankernas utlåningsräntor i ungefär motsvarande grad, vilket betyder att bostadslånen kommer att kosta fyra-fem procent i ränta eller ännu mer. Innehavare av bostadsrätter och villor får då också räkna med en prisnedgång, som kan leda till att försäljning medför förlust.
Varför gör då Riksbanken detta som blir smärtsamt för många? Skälet är att man annars skulle ha mycket svårt att få ner inflationen, som redan visar starka tecken på att bita sig fast i ekonomin. Hur längre det dröjer, desto större och mer ingripande åtgärder måste det bli.
Från början kunde det verka som om inflationsuppgången var övergående och främst orsakad av stigande energipriser, i spåren av återhämtningen ur den globala coronapandemin. På många håll talade man om en utbudsstyrd prisuppgång som främst förklarades med en tillfällig brist på transporter.
Senare, när Rysslands angrepp mot Ukraina hade inletts, övergick det till att särskilt talas om olje- och gaspriser samt priserna på livsmedel. Men samtidigt började det bli alltmer uppenbart att inflationen hade fler och djupare förklaringar.
I Sveriges ekonomi, liksom i flera länders, spred sig prisökningarna till allt fler områden av varor och tjänster. Det uppstod en tillvänjning till inflationen, där företagen tog chansen att höja priserna och deras kunder accepterade detta mer än förut.
I sin nya penningpolitiska rapport talar Riksbanken om ett nytt prissättningsbeteende, där företagen inte själva försöker begränsa sina kostnader och håller ner sina marginaler. I stället höjer de sina priser och låter hushållen betala genom att deras köp av varor och tjänster blir betydligt dyrare. För Sveriges befolkning betyder detta, åtminstone under nästa år, att deras ekonomi krymper.
För Riksbanken är detta är en mycket riskabel situation, särskilt som landet går mot en avtalsrörelse. Faran finns ju både arbetsgivare och fack kan räkna med en högre inflation och att denna ska leda till kompenserande lönehöjningar. Sådant har Sverige tidigare gått igenom med förfärande resultat.
Under 1970- och 1980-talet – innan Riksbanken hade fått sitt inflationsmål – var prisökningarna snabba och samma gällde lönestegringarna. Men reallönerna stagnerade och detta gällde även Sveriges ekonomi i stort. Den höga inflationen skapade en instabilitet som ledde till kortsiktighet och motverkade långsiktiga investeringar.
När en sådan situation har tillåtits uppstå är den mycket svårt att komma ur. För svensk del var den påföljande 1990-talskrisen landets största ekonomiska motgång sedan depressionen på 1930-talet. Efter denna kris skapades många av de regler som därefter har styrt ekonomin, däribland Riksbankens självständighet och dess inflationsmål.
Nu är faran att mycket av detta sätts på spel genom den plötsliga inflationsuppgången. Riksbanken kunde tidigare anklagas för att ha reagerat alltför passivt, men har genom det nya räntebeskedet visat att man tar den förändrade situationen på allvar. Man får hoppas att det ger resultat, särskilt som ett misslyckande skulle driva fram ännu hårdare åtstramningar.