Spänning råder mellan Riksbanken och marknaden. Det gäller synen på konjunkturutsikterna som skiljer sig kraftigt. Resultatet syns på räntorna som drar åt olika håll.
Det är riksbankschefen Stefan Ingves som talar om spänningen mot marknaden när Riksbanken lämnar sitt räntebesked. Dess innehåll är att reporäntan ligger kvar på -0,25 procent och, som tidigare, att en räntehöjning kan väntas mot slutet av året eller i början av nästa år.
Grunden för detta är en relativt optimistisk prognos vad gäller Sveriges ekonomi. Liksom de flesta andra prognosmakare anser Riksbanken att det alltjämt råder högkonjunktur, även om den är på väg att försvagas. Beträffande inflationen är man ovanligt nöjd, eftersom den hittills i år har hållit sig vid målet på 2,0 procent.
Marknaden gör uppenbarligen en mer pessimistisk bedömning, som dock snarare gäller den internationella ekonomin än enbart den svenska. Det visar sig i fallande marknadsräntor, ända sedan förra hösten. Numera är det inte bara Riksbanken som har minusränta: i Sverige gick den tioåriga obligationsräntan nyligen under nollstrecket.
Vad marknadens uppfattning grundar sig på finns inte lika tydligt uttalat. Men det förefaller vara den stora osäkerhet som råder kring relationerna mellan USA och Kina, där ett handelskrig mellan dessa länder kunde få mycket allvarliga globala följder. Även om det mesta talar för att katastrofen uteblir, så räcker det med viss sannolikhet för att räntorna ska påverkas.
Riksbanken avfärdar visserligen inte risken för handelskrig eller andra negativa händelser, men bedömer dem som mindre sannolika. De kommer därför inte in i konjunkturprognosen som istället utgår från den utveckling man, utifrån kända data, anser mest trolig.
Ingen sitter med facit och kan säkert säga vad som är rätt och fel. Klart är att det hittills ser ganska bra ut i den svenska ekonomin, där tillväxten nu drivs främst av en ökande export. Den inhemska dämpningen, med nedgång i bostadsbyggandet, har ännu inte satt så djupa spår. Kapacitetsutnyttjandet är högt och arbetslösheten ligger alltjämt på relativt låga siffror.
Men i omvärlden tornar hoten upp sig och det gäller inte enbart risken för handelskrig. I Europa finns Brexit, som drar ner den brittiska och och i viss mån även den europeiska ekonomin. Italien med dess svaga offentliga finanser utgör också ett hot, särskilt som den italienska regeringen vill ytterligare öka statsskulden.
Vad detta ska leda till framgår inte av Riksbankens och andras konjunkturprognoser, men inte heller av de rekordlåga marknadsräntorna. Istället råder stor osäkerhet som i längden har en dämpande effekt på ekonomin. Under nuvarande förhållanden kan många viktiga beslut inte tas, exempelvis i företag, utan de skjuts på framtiden.
Det märkliga är att ledaren för världens främsta ekonomi avsiktligt ser till att underblåsa denna osäkerhet. President Donald Trump tycks tro att situationen gynnar USA, trots att det nu även därifrån kommer nedåtriktade signaler. Hans attacker mot Federal Reserve, som syftar till att tvinga fram räntesänkningar, visar att även han är orolig för konjunkturen – åtminstone under presidentvalåret 2020.
Även i Europa finns ansvarslösa politiker som är beredda att riskera ekonomin. I Storbritannien personifieras de av förre utrikesministern Boris Johnson som nu inte verkar ha långt kvar till premiärministerposten. I Italien rör det sig främst om inrikesminister Matteo Salvini, som i egenskap av ledare för högerpopulistiska Lega tycks driva hela regeringen framför sig.
Riksbanken yttrar sig dock inte gärna om politiska förhållanden, även när de har inverkan på ekonomin. Vid presskonferensen försökte jag, utan att lyckas, få Stefan Ingves att kommentera Donald Trumps påtryckningar mot Federal Reserve i syfte att tvinga fram räntesänkningar.
Man kunde tycka att detta hot mot centralbankers självständighet skulle vara intressant även för en svensk riksbankschef att framföra synpunkter på, men icke. Han ville heller inte yttra sig om Europeiska centralbanken, ECB, där Internationella valutafondens chef Christine Lagarde kan vara på väg att ta över ledningen.
I bästa fall är detta ett uttryck för att Riksbanken nu känner sig säkrare på sin egen position – och mindre beroende av de stora centralbankerna. Stefan Ingves gav uttryck för en sådan uppfattning, baserad på att man för närvarande klarar inflationsmålet på 2,0 procent. Han verkade inte oroad över att inflationen väntas falla tillbaka senare år, beroende på att energipriserna inte längre driver uppåt.
Gott så, kan man säga. Men Riksbanken kan nog ändå få anledning att revidera sin prognos om höjd reporänta vid tiden kring nästa årsskifte. Mycket talar fortfarande för att räntehöjningen kommer att få skjutas på framtiden – det kan räcka att marknaden åtminstone har litet rätt.