Stefan Löfvens avgång gör att sannolikheten för en regeringskris i höst plötsligt ökar. Hans efterträdare får svårare att driva igenom en budget, särskilt som Vänsterpartiet skärper tonen. Det blir rörigt fram till nästa val.
”En vecka är en lång tid i politiken”, konstaterade den brittiske premiärminister Harold Wilson redan på 1960-talet. I Sverige har detta än en gång bekräftats.
Den viktigaste förändringen är att Stefan Löfven har aviserat sin avgång som partiledare och statsminister. Kort dessförinnan hotade han med att avgå, ifall regeringens kommande budget inte skulle godtas av riksdagen. Nu kliver han av alldeles självmant, vilket innebär att spelplanen drastiskt ändras.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har samtidigt skärpt tonen. Tidigare skrev hon på DN Debatt att partiet kunde avstå från budgetförhandlingar med regeringen och nöja sig med att framföra sina krav på vad budgeten ska innehålla. Men i sitt sommartal nu i veckan formulerade hon kraven som kategoriska, med hot om att annars fälla budgeten.
Centerpartiet, som hindrat regeringen från att budgetförhandla med Vänsterpartiet, har i dagarna fått Martin Ådahl som ny ekonomisk-politisk talesperson. Han har också skruvat upp tonläget genom att hålla öppet om partiet ska ge sitt stöd till regeringens budget, detta som en kontring mot Vänsterpartiets framstötar.
Läget är därmed betydligt mer komplicerat än det såg ut för en vecka sedan, eftersom statsministern i praktiken har släppt ledningen och regeringens samarbetspartners drar starkt åt olika håll.
För min del betyder det att jag måste revidera uppfattning. Tidigare såg jag det som troligt att regeringens budget skulle godtas av riksdagen och att det inte skulle bli någon regeringskris i höst. Nu talar istället mer för motsatsen, även om allt förblir osäkert ganska länge till.
Vad finansminister Magdalena Andersson hade att säga om den kommande budgeten i samband med regeringens Harpsundsmöte förbättrar knappast situationen. Hon talade visserligen om ett jättelikt reformutrymme på hela 74 miljarder kronor, som är så stort att det skulle kunna inrymma både Vänsterpartiets och Centerpartiets krav – utöver vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet själva vill göra.
Men det räcker inte, när problemet främst gäller avsaknad på politiskt ledarskap från en avgående statsminister och krav från skilda håll som inte låter sig förenas. Motsättningarna mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet är större och mer principiella än att det skulle räcka med att båda tilldelas godbitar från ett väldigt smörgåsbord.
Stefan Löfvens avgång inträffar i ett kritiskt skede i fråga om budgeten. Han ska kliva av som partiledare när Socialdemokraterna håller kongress den 3-7 november och sedan även begära entledigande som statsminister. Men det dröjer till början av december innan riksdagen ska fatta sina avgörande budgetbeslut.
Det innebär betyder att riksdagens val av ny statsminister kan göras till en del av budgetstriden. Om Vänsterpartiet eller Centerpartiet är missnöjt med regeringens budget, har de möjlighet att utöva påtryckningar genom att låta valet av Löfvens efterträdare dra ut på tiden.
Följden skulle bli att Löfven inte kan lämna som statsminister, utan tills vidare blir kvar i spetsen för en övergångsregering. Om regeringens budget sedan faller i riksdagen, ifall endera Vänsterpartiet eller Centerpartiet inte ger sitt stöd, så är regeringskrisen ett faktum.
Situationen kan tvinga fram ett extraval en bit in på nästa år, trots att detta framstår som orimligt. Men någon annan utväg finns knappast, såvida en ny socialdemokratisk statsminister – Magdalena Andersson eller någon annan – omöjligen kan tänka sig att regera med en budget som inte är deras egen.
Moderaterna kan vinna budgetomröstningen, men M-ledaren Ulf Kristersson – som skulle vara alternativet som statsminister – har tidigare fått erfara att han har alltför få mandat bakom sig. Med riksdagens nuvarande sammansättning har han små möjligheter att ta över, såvida inte Centerpartiet byter sida.
Vad lösningen på en regeringskris till slut ska bli är dock svårt – och kanske omöjligt – att förutse. Men mycket talar för att det blir rörigt i svensk politik, åtminstone fram till nästa val.
Hur ska då ekonomin klara detta? På senare år har regeringskriser haft mycket liten omedelbar inverkan: räntor, börskurser och kronkurs har knappast påverkats. Det går inte heller att avläsa tydliga följder för konjunktur, tillväxt eller sysselsättning.
Förutsättningen har då varit att regeringskriserna varit övergående och att det, trots allt, funnits ett grundläggande politiskt samförstånd om att upprätthålla en stabil ekonomi. Så kan man hoppas att det förhåller sig även denna gång.
Faran finns dock att förtroendet börjar naggas i kanten. Det kan bero att de politiska kriserna redan har varit alltför många och att det är oklart hur vi ska komma ur dem. I kritiska lägen är det riskabelt med en svag regeringsmakt, vilket vi för närvarande har i Sverige.