Hushållens höga skuldsättning utgör den största risken i svensk ekonomi, menar Riksbanken i sin nya stabilitetsrapport. Men nyligen förklarade Finanspolitiska rådet att just en sådan oro förefaller överdriven. Vem ska man egentligen lita på?
Riksbanken har länge hävdat sin ståndpunkt och fått gehör för sina krav på restriktioner för hushållens bostadsskulder. Det gäller sådant som bolånetak, amorteringskrav och senast skärpt amorteringskrav.
Ändå räknar Riksbanken med att hushållens skulder, räknade i procent av disponibel inkomst, snart ska börja växa igen.
Bostadspriserna är fortsatt mycket höga, även om prisutvecklingen har varit dämpad under det senaste året. Det betyder ändå att hushållens bostadsskulder motsvaras av stora värden på deras tillgångar, vilket gör att deras balansräkningar är starka – i de flesta fall.
Vad händer då om bostadspriserna skulle sjunka igen, vilket de gjorde under 2017?
I rapporten målar Riksbanken upp ett scenario där hushållen reagerar på stigande arbetslöshet och fallande bostadspriser genom öka sitt sparande. Omvänt blir följden då hushållen skulle minska sin konsumtion kraftigt, vilket i sin tur kan försämra lönsamheten för svenska företag och i förlängningen medföra ökade kreditförluster för bankerna.
Denna händelsekedja skulle i så fall leda till att den finansiella stabiliteten, som Riksbanken ska slå vakt om, kan vara hotad. Sannolikheten för att det skulle gå så illa anges dock inte.
Riksbanken har annars brukat peka på en annan risk, nämligen att en minskad konsumtion – till följd av nedgång i bostadspriserna – skulle leda till en fördjupad lågkonjunktur. Skälet skulle vara hushållen börjar spara mer, i syfte att kompensera för ett inträffat bortfall av förmögenhet.
Det är i så fall en begriplig psykologisk reaktion, även om den inte verkar så rationell. Mot detta kan dock sägas att de svenska hushållen inte reagerade på det sättet under den djupa finanskrisen 2008-2009.
Riksbankens oro för att hushållens höga skuldsättning är alltså inte så tydligt specificerad. Men självfallet kan man tänka sig olika krisförlopp med startpunkt i den förhöjda sårbarhet som följer av stora skulder.
Finanspolitiska rådet är dock skeptiskt. Man hänvisar till erfarenheter från andra länder där minskningar i hushållens konsumtion har haft sin bakgrund i att dessa har lånat med bostaden som säkerhet – och sedan använt pengarna till konsumtion. När bostadspriserna sedan har gått ner, så har hushållen stramat åt konsumtionen.
Men något sådant mönster, där hushållen använder sina bostäder för att låna till konsumtion, har hittills inte synts i Sverige. Därför tror Finanspolitiska rådet inte på något liknande förlopp, med risk för konsumtionsfall, här.
Istället förklarar rådet att oron för hushållens skuldsättning och de makroekonomiska riskerna verkar överdriven. Med hänvisning till Finansinspektionen framhålls att de finansiella riskerna för hushållen och bankerna dessutom är små.
Finanspolitiska rådets resonemang är mer kortfattat än Riksbankens och bygger främst på andras bedömningar. Några nya uppgifter presenteras inte.
Skillnaden tycks bestå i att Riksbanken beskriver ett värsta-scenario, medan Finanspolitiska rådet försöker bedöma vad som är mest sannolikt. Frågan blir då hur orolig man ska för en situation som är mindre trolig, men som skulle vara ganska katastrofal.
Något enkelt svar på detta går inte att ge. Men tio år efter finanskrisen är många av oss fortfarande präglade av riskaversion och beredda att betala en hel del för att undgå en ny kris.
Problemet är att det främst blir yngre personer, på väg in på bostadsmarknaden, som får stå för en stor del av betalningen. De som sedan länge har boendet ordnat kommer däremot billigare undan.
Avgörandet ligger dock varken hos Riksbanken eller Finanspolitiska rådet, utan istället hos Finansinspektionen och regeringen.
På tisdag i nästa vecka ska Finansinspektionen ge sin bild av läget. Men därifrån kommer det troligen inte några nya förslag som skulle göra det ännu svårare för hushållen att låna.