Konsumentpriserna steg med 9,7 procent under maj. Räknat med fast ränta blev inflationen 6,7 procent. Det innebär en nedgång, men räcker inte för att Riksbanken ska låta bli att höja styrräntan igen snart efter midsommaren.
Inflationstakten räknas med tolvmånadstal, alltså genom att man jämför ett år bakåt i tiden. I maj 2023 hade konsumentpriserna, KPI, stigit med 9,7 procent, jämfört med maj 2022. Om man exkluderar det senaste årets räntehöjningar ur siffrorna, blir inflationen 6,7 procent med det mått som kallas KPIF.
Även om inflationstakten var lägre i maj än i april, så kan man inte komma ifrån att den ligger långt över Riksbankens inflationsmål på 2,0 procent. Det tar tid att få ner inflationen, även om de senaste månadernas prisökningar har varit ganska måttliga.
Ofta framhålls att den höga inflationen har drivits fram av internationella prisökningar på energi, i spåren av pandemin och Rysslands krig mot Ukraina. Det stämmer, men på senare tid har utvecklingen ändrats.
Den svenska inflationstakten, exklusive energipriser, var 8,2 procent i maj. Andra varor och tjänster än energi steg i pris, medan energipriserna faktiskt gick ner. Detta gäller för både el och fossila bränslen.
Även livsmedelspriserna, som ofta pekas ut som en orsak till den höga inflationen, sjönk i maj. Skälet var delvis säsongsmässigt, alltså att vårens produktion av grönsaker har hunnit komma i gång. Men orsakerna till den alltjämt höga inflationen måste då i stället sökas någon annanstans.
Det gäller stigande räntekostnader som slår hårt på hushållens bostadskostnader. Annat som har blivit dyrare är kläder liksom tjänster som restaurang och logi, samt rekreation och kultur. För tjänsterna rör det sig om en inflation som har uppkommit på hemmamarknaden.
Det tar tid att driva ner inflationen, även om Sverige har kommit en bit på väg. Under de närmast kommande månaderna kommer inflationstakten att med automatik bli lägre, i takt med att höga siffror från förra året faller bort ur statistiken.
Men en sådan statistisk nedgång räcker knappast för att inflationen ska avta från dagens alltjämt höga nivåer ända ner till cirka två procent. Därutöver behövs också att den pågående prisökningen från månad till månad ytterligare dämpas.
Från april till maj steg priserna, räknade med konsumentprisindex, med 0,3 procent. Upphöjt till tolvmånaderstal skulle det betyda en inflation på 3,6 procent. Priserna, räknade med fast ränta, steg visserligen med endast 0,1 procent mellan april och maj, men om man exkluderar energipriserna så var månadsökningen hela 0,7 procent.
En räntehöjning från 3,50 procent till 3,75 procent i slutet av juni betyder att efterfrågan i ekonomin stramas åt. Det sker då genom att bankernas utlåningsräntor till hushållen blir högre, bland annat för deras bostäder. Även företagen får betalar mer för sina banklån.
Förhoppningsvis ska det räcka för att inflationstakten ska ytterligare avta. Det kommer i så fall att synas i sommar genom den statistik som publiceras.
Men om inflationen visar sig svårare att få ner än väntat, kan följden bli att Riksbanken höjer styrräntan ännu en gång vid följande räntemöte i andra delen av september.
Det kan bli kontroversiellt, med tanke på att regeringen då just har lagt fram sin budget för 2024. En räntehöjning kan i det läget tolkas som en kritik mot finanspolitiken, oavsett om detta är Riksbankens avsikt eller inte.
Frågan är också om kronans växelkurs ska räknas in i vad Riksbanken tar hänsyn till i sina räntebeslut. Under de senaste månaderna har kronkursen mot euron och USA-dollarn varit ovanligt svag, vilket gör det svårt att få ner inflationen. Höga kostnader i utländsk valuta betyder ju att importen till Sverige blir dyrare.
Den svaga kronan gör det svårare för Riksbanken att inte höja styrräntan, när andra större centralbanker gör det. I nuvarande läge blir självständigheten för den svenska penningpolitiken i praktiken mindre än avsett.
Samtidigt verkar det inte troligt att Riksbanken, med hjälp av räntehöjningar, kan varaktigt stärka kronan. Det skulle också kosta orimligt mycket att försöka gå den vägen. Inte heller fungerar det med kraftfulla uttalanden om betydelsen av en starkare krona, vilket riksbankschefen Erik Thedéen har försökt sig på.
Omvärldens förtroende för den svenska kronan är lågt och detta verkar var svårt att ändra på, åtminstone på kort sikt. Tills vidare tvingas vi att räkna med en fortsatt svag krona, trots att både Riksbanken och många andra ogillar det.