Lågkonjunkturen behöver inte bli så allvarlig. I år sjunker Sveriges BNP något, men den hämtar sig snart igen. Exporten stiger och sysselsättningen fortsätter än så länge att öka.
Allt står inte väl till i den svenska ekonomin, men de närmaste utsikterna är bättre än vad det ofta kan låta. Under den senaste tiden har en rad olika prognosmakare, alltifrån OECD till LO-ekonomerna och Industriekonomerna, kommit med mer gynnsammare bedömningar än tidigare.
Samma gäller nu med Konjunkturinstitutet som framhåller att arbetsmarknaden trotsar lågkonjunkturen. Detta visar också statistiken, där SCB nu redovisar rekordhöga sysselsättningssiffror och oförändrad nivå för arbetslösheten.
Bilden som ibland förmedlas av Sverige såsom det ekonomiskt svagaste EU-landet är missvisande. Det kan visserligen hända att det blir en svensk BNP-minskning med några tiondels procentenheter under 2023. Men för att kunna göra en rättvisande beskrivning bör man se på utvecklingen under en längre tid – och då ser det betydligt bättre ut.
Sverige är i en lågkonjunktur, men den situationen gäller även många andra länder. Jämfört med tidigare ekonomiska kriser, såsom finanskrisen 2008-2009 och pandemin 2020-2021 är nuläget betydligt bättre. Det gäller även för världsekonomin i stort.
Framtidsutsikterna är dock mycket osäkra, vilket dämpar stämningen. Oron gäller Rysslands krig mot Ukraina, liksom faran för en konfrontation mellan Kina och USA om Taiwan. Världens klimatproblem och flyktingproblem skapar också stora bekymmer, särskilt som det är svårt att enas om fungerande lösningar.
Dessa allvarliga globala perspektiv är dock svåra att väga in i de ekonomiska prognoserna, som bygger mer på kända samband. Men även där inträffar förändringar, såsom att arbetsmarknaden inte drabbas så hårt av lågkonjunkturer och att hushållen har blivit mer känsliga för ränteförändringar som slår mot bostadspriser.
De svenska hushållen är inte särskilt oroade för arbetslöshet, men de håller ändå igen på konsumtionen. Skälet är att den höga inflationen har drivit upp de räntor som måste betalas för att man ska kunna ha kvar den ofta högt belånade bostaden. Därför sparas det ofta av rena försiktighetsskäl, på ett sätt som krymper ekonomin.
Den illa fungerande bostadsmarknaden är ett av Sveriges stora problem som pekas ut av OECD, men där den inhemska viljan till förändringar är nästan obefintlig. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har redan hunnit avvisa OECD:s förslag som minskade ränteavdrag och införande av fastighetsskatt, rimligtvis utan ha hunnit analysera dem närmare.
Ett annat stort bekymmer, som hänger nära ihop med bostadsmarknaden, är den höga belåningen hos både hushåll och fastighetsbolag. Den förklarar mycket den stora känslighet som märks när Riksbanken höjer sin styrränta. Knappast någon säger det öppet, men det verkar som om många skulle föredra en fortsatt hög inflation än att betala högre ränteutgifter.
Den svaga kronkursen är ett annat exempel på svensk oförmåga att styra sin situation. Länge använde Riksbanken en svag krona för att försöka höja inflationen, när den låg lägre än målet på två procent. Det gick inte så bra, men det väcker knappast förtroende när samma Riksbank litet senare vill stärka kronan för att driva ner inflationen.
Listan kan göras längre och innefatta bristerna i den svenska skolan, den illa fungerande integrationen och den alarmerande ökningen av våldsbrottsligheten. Alla dessa samhällsproblem, som är väldiga i sig, har också ekonomiska aspekter som tynger landet. Kostnaderna är höga, samtidigt som lösningarna verkar ligga långt borta.
Sveriges främsta ekonomiska problem är inte lågkonjunkturen, utan snarare bristen på långsiktighet. Det finns många svåra frågor som inte på allvar diskuteras, beroende på att svaren inte är enkla eller självklara. Då ligger det nära till hands att låta tystnaden ta över.
Läget blir inte lättare av att landet – liksom stora delar av världen – har genomgått en stark polarisering, också där det skulle behövas mer av gemensamma tag. Det handlar inte om att alla ska tycka lika, men mycket skulle vinnas på ett mer fritt och öppet samtal där skilda åsikter kan brytas mot varandra.
Det gäller i politiken, men också på andra samhällsområden. Alltför ofta får debatten styras av särintressen, när det i stället skulle behövas mer av helhetssyn. Det gäller inte minst i ekonomiska frågor, där helhetssynen ofta saknas.