Håll ögonen på inflationen! Ännu är det oklart ifall den senaste tidens prisuppgång snart har passerat eller om den ska bli början på ett kommande inflationshot.
Den svenska inflationstakten var 2,1 procent i maj, enligt SCB. Det är mycket nära Riksbankens inflationsmål på två procent.
Inflationen har därmed fallit tillbaka sedan i april då den hade en tillfällig topp på 2,5 procent. Under de kommande månaderna väntas en fortsatt nedgång, innan det svänger uppåt igen.
Allmänhetens inflationsförväntningar ligger numera också nära målet. Tidigare i veckan rapporterade undersökningsföretaget Prospera att inflationen om ett år väntas ligga på 1,8 procent. På fem års sikt väntas en inflation på 1,9 procent.
För tillfället ser det alltså ganska stabilt ut. Riksbanken har ingen anledning att sänka reporäntan till minusnivå igen, vilket man tidigare har hotat med. Å andra sidan verkar inte heller någon räntehöjning därifrån bli aktuell på länge.
Ingen påtaglig inflationsfara råder, men sådana risker ska ändå inte avfärdas. Ingen kan säkert veta vad som följer i spåren av coronakrisen.
På senare tid har priserna på flera områden stigit kraftigt, utan att det fångas i de vanliga måtten på inflation. Det gäller både det senaste årets snabba börsuppgång och allt högre fastighetspriser, liksom de stigande priserna på råvaror och insatsvaror.
Men man kan inte vara säker på om följden verkligen blir högre inflation. Börsen lever till stor del sitt eget liv, utan att andra marknader berörs. De som säljer en bostad dyrt behöver oftast pengarna för att köpa någon annanstans att bo, inte för att gå ut i butiker. Företagen har än så länge begränsade möjligheter att vältra över höjda råvaru-och insatsvarupriser på konsumenterna.
Konjunkturen stiger visserligen snabbt, men från ett lågt utgångsläge. Många företag har alltjämt stor outnyttjad kapacitet och arbetslösheten är fortfarande hög. Löneökningarna, som annars kan vara inflationsdrivande, håller sig runt de måttfulla avtal som ingicks förra hösten.
Men inflationshotet ska ändå inte avfärdas. Främsta skälet är att många av världens centralbanker – däribland Riksbanken – har försökt möta coronakrisen genom att mycket kraftigt öka tillgången på pengar. Både i USA och Europa, liksom på flera andra håll, har dessutom regeringarna släppt fram stora ofinansierade offentliga utgiftsökningar som har medfört växande budgetunderskott.
Som det nu ser ut kommer de stora centralbankerna att behålla sina extremt låga räntor under en ganska lång tid framåt och endast långsamt trappa ner sina väldiga köp av obligationer och andra värdepapper. Regeringarna fortsätter också med ofinansierade budgetåtgärder som leder till en stigande offentlig skuldsättning. Sammantaget kan det lägga grund för framtida obalanser – och kanske även en snabbare inflation.
Den expansiva politiken motiveras av oron för att det annars kan bli svårt att komma ur krisen, även sedan coronapandemin har avtagit. Ofta hänvisas det – som ett varnande exempel – till att centralbanker och regeringar var alltför snabba att strama åt efter den globala finanskrisen 2008-2009. Det ledde då till att återhämtningen ur den krisen blev långsammare och svagare än behövligt.
Men den här gången är risken snarare att centralbanker och regeringar tar i för mycket och för länge – och därmed lägger grund för framtida inflation. I USA pågår en intensiv debatt, där främst Harvardprofessorn Larry Summers menar att både Federal Reserve och Bidenadministrationen tar för lätt på inflationshotet.
Vad Larry Summers, som var finansminister under Bill Clinton och ekonomisk chefsrådgivare till Barack Obama, vänder sig emot är de ekonomisk-politiska stimulansernas sammanlagda storlek och bristen på strategi för återgång till mer balanserade förhållanden. Enligt honom medför de enorma summor pengar som pumpas ut att inflationsrisken ökar, särskilt om man dröjer med att strama åt ekonomin.
Larry Summers har fått mothugg, både från Federal Reserve och finansminister Janet Yellen (som ju tidigare var centralbankschef). Men på finansmarknaderna har ändå kritiken fått visst stöd, vilket syns genom att de amerikanska marknadsräntorna har rört sig uppåt tidigare i år.
I Sverige finns anledning till liknande frågetecken, även om varken Riksbanken eller regeringen har tagit till lika massiva åtgärder som Federal Reserve och Bidenadministrationen. Men även hos oss saknas en utstakad väg tillbaka mot mer normala räntor. Likaså är det oklart när återgången mot balanserade offentliga finanser och en lägre skuldsättning ska påbörjas.
Den svenska debatten har inte kommit lika långt som den amerikanska. Kraven på Riksbanken och regeringen att ge tydliga besked om vad som ska följa efter krisen är ännu inte särskilt starka. Men ju längre som avvecklingen av krisåtgärderna drar ut på tiden, desto mer kan det leda till att inflationsriskerna ökar.
I ett nödläge som under coronakrisen fanns goda skäl för extremt låga räntor och stora offentliga underskott. Men det är en sådan krissituation som vi nu ska lämna bakom oss.