Inflationen verkade länge vara borta, men nu är den här igen. Sverige hade prisökningar på 3,6 procent i november och flera länder ligger ännu högre: USA är uppe i 6,8 procent, Tyskland i 5,2 procent och Storbritannien i 5,1 procent. Allt mer talar för räntehöjningar snart, hellre än att vänta till ett nödläge.
I några länder, däribland Norge, har centralbankerna börjat höja sina styrräntor. På andra håll har de dragit ner sina stora tillgångar på värdepapper eller åtminstone presenterat sådana planer. I Sverige har däremot inget av det slaget hittills hänt.
Många har länge väntat på vad den amerikanska centralbanken Federal Reserve ska göra. Inför dess möte som avslutades på onsdagen fanns starka förväntningar om en penningpolitisk åtstramning. I USA har inflationen blivit högre än i Europa och fått en större bredd än att enbart gälla energipriserna.
Federal Reserve kom nu också med ett omfattande paket där styrräntan ska höjas vid tre tillfällen under 2022, ytterligare tre gånger under 2023 och två under 2024. Denna gång valde man dock att ligga kvar med oförändrad räntenivå, men förklarade i stället att neddragningen av obligationsköpen i fortsättningen ska bli snabbare.
Budskapet från Federal Reserve var därmed betydligt tuffare än förut, då man vill se inflationsuppgången som tillfälligt övergående. Nu uppfattar menar man i stället att inflationen riskerar att bli långvarig, om den inte aktivt bekämpas. De nya insatserna ska göras i begränsade steg, men följer en treårig plan där styrräntan gradvis ska höjas upp till 2,25-2,5 procent under 2024.
De steg som tas av Federal Reserve kommer nog att få effekter även i europeiska länder. Hos dem är inflationen visserligen mer koncentrerad till energipriserna, men siffrorna börjar på många håll bli alltför höga. Avståndet till centralbankernas inflationsmål, som i regel ligger på 2,0 procent, börjar bli i största laget.
Problemet är att ingen vet hur länge som energipriserna ska förbli så uppdrivna, men det kan handla om flera år framåt. Under en sådan långdragen period kommer i så fall kostnader och priser gradvis att anpassas till en ny situation. Det gäller löner och konsumentpriser, samtidigt som även förväntningarna på ytterligare inflation drivs ytterligare uppåt.
Vi är inte där än, eftersom ekonomin fortfarande påverkas av den djupa nedgången under 2020. Lönerna i flera länder, däribland Sverige, är låsta för flera år framåt. Hushållen är fortfarande försiktiga med sin konsumtion och sparar mer än under normala förhållanden.
Men omsvängningen kan komma snabbt och utan att det genast märks. För centralbankerna ligger det en fara i att vara sent ut, särskilt som många regeringar vill driva en expansiv finanspolitik som kan påskynda inflationen. I flera länder, däribland Sverige, kan det också bli aktuellt med skattesänkningar på energi som ska motverka prisökningar på ett politiskt känsligt område.
Om USA börjar höja sina räntor, så får det också konsekvenser för andra länder. Dollarn stärks troligen, vilket i så fall betyder att andra valutor försvagas. Det betyder i sin tur att importen till Sverige och andra europeiska länder blir dyrare och att inflationen stiger igen.
Stigande amerikanska räntor kan också driva upp marknadsräntorna i andra länder, vilket medför stigande kostnader för exempelvis boende. Även länder med lägre inflation än USA, såsom Sverige, kan påverkas. Delvis är det en följd av att små länder har mer begränsade möjligheter än andra att styra ekonomin på egen hand.
För Sverige är detta kanske inte så dumt ändå. Att hålla låga räntor kan visserligen tycks bekvämt i nuvarande situation, eftersom en omläggning till stramare penningpolitik kan kännas litet väl tidig. Men att vänta länge till, när förändringen har blivit helt nödvändig kan visa sig ännu värre.
Priserna kommer troligtvis att stiga även framöver, på flera områden än enbart på energi. Även andra varor och tjänster kan väntas bli dyrare, samtidigt som lönerna drivs uppåt. Sammantaget betyder detta att inflationen stannar ovanför två procent och att Riksbanken får svårt att hålla sitt inflationsmål.
Inför en sådan inflationsrisk skulle det nog vara bättre att strama åt räntorna i långsamma steg, i stället för att senare hamna i nödläge. Riksbanken skulle också kunna passa på att banta sin balansräkning, som är uppsvälld av de väldiga innehaven av obligationer och andra värdepapper.
Det penningpolitiska läget skulle därmed bli mer normalt, i takt med att ekonomin lämnar krisen bakom sig. För Riksbanken, liksom för andra centralbanker, är det dags att stegvis lämna tiden med extremt låga räntor och väldiga innehav av värdepapper. Annars kan inflationen bli ett växande problem som det i längden kostar allt mer att lösa.