Inflationen vaknar till liv igen, efter att länge ha legat i dvala. I januari hoppar den upp till 1,7 procent, efter tidigare ha legat strax över noll. Det är en kraftfull dementi av alla tidigare dödförklaringar.
Januari är en vansklig månad när det gäller att bedöma inflationen. Kring årsskiften är det gott om tillfälliga effekter som kan få stort genomslag, vilket ofta gör att inflationstalen tillfälligt blir högre.
Så är det även denna gång och många bedömare hade, mycket riktigt, räknat med en stark uppgång i inflationstakten under januari.
Ändå rör det sig om annat än det vanliga: denna gång har Sverige till följd av coronapandemin gått igenom ett bottenår, ekonomiskt sett. Under 2020 uppskattas BNP ha fallit med närmare tre procent, medan arbetslösheten har stigit och inflationen hållit sig kring en halv procent.
Trycket uppåt på priserna har varit mycket måttligt, beroende på både en svag efterfrågan och ett lågt kostnadstryck. De svenska hushållen gör av med mindre pengar än vanligt, när det knappt går att resa eller ägna sig åt uteliv. Lönerna stiger långsamt när det är risk för högre arbetslöshet, något som tydligt märktes i förra årets avtalsrörelse.
Sverige och många fler länder har också sedan länge vant sig vid en inflation kring två procent, vilket ju var vad Riksbanken och andra centralbanker försökte åstadkomma. Men på senare år har det varit svårt att nå upp till ett inflationsmål som ligger på den nivån.
Till detta finns flera skäl, däribland den tekniska utvecklingen som driver fram lägre kostnader på många områden, särskilt elektronik. Importen från lågprisländer pressar också priserna, till förmån för konsumenter som vill kunna köpa billigt. Dessa trender är fortfarande rådande, även om globaliseringen har tappat något av sin tidigare kraft.
Språnget uppåt i inflationen under januari ändrar förstås inte på allt. Men ökningen visar ändå att priserna fortfarande kan ta fart.
Vad som nu har hänt räcker inte för att få Riksbanken att frångå sin nuvarande nollränta. Men det kan i alla fall bli mindre tal om en räntesänkning senare i år, alltså en återgång till den tidigare minusräntan. Ett skäl för att avstå är också att de långsiktiga inflationsförväntningarna alltjämt ligger nära inflationsmålet, enligt en färsk mätning från undersökningsföretaget Kantar Prospera.
Riksbanken behöver alltså inte frukta att inflationsmålet skulle vara hotat, även om prisutvecklingen framöver inte kommer att vara starkt som under januari. Mycket beror för närvarande på de kraftigt stigande elpriserna, som har att göra med den kalla årstiden. Högre matpriser, framför allt på grönsaker, är också delvis beroende på säsongen.
Detta hindrar dock inte att inflationen troligtvis kan stiga igen när ekonomin på nytt kommer igång efter coronakrisen. Bland svenska hushåll finns ett uppdämt konsumtionsbehov som kan ge utrymme för höjda priser. Ökad efterfrågan kan då gå hand i hand med större kostnadstryck, framför allt om världsmarknadspriserna på råvaror skjuter uppåt.
Utvecklingen i omvärlden spelar en stor roll. Just nu gäller det främst vad som ska hända med USA:s ekonomi. Om president Joe Biden lyckas få sitt väldiga stimulanspaket genom kongressen, kan resultatet mycket väl bli att de amerikanska priserna börjar stiga och att detta påverkar även globalt.
Också i Europa kommer fler stimulanser, även om effekterna ännu är osäkra. Men när de större europeiska länderna får i gång en återhämtning, blir nog följden även där att inflationen stiger.
Det här betyder inte ett nytt inflationshot. Något snabbare prisökningar än under de senaste åren skulle välkomnas av många, däribland Riksbanken och andra centralbanker. De är nog beredda att acceptera ganska mycket, innan det blir dags för räntehöjningar som dämpar uppgången.
Risken för en förödande hög inflation, av det slag som Sverige hade på 1970-och 1980-talen, verkar dock idag mycket avlägsen. Numera finns en självständig Riksbank som vet hur man förhindrar liknande situationer, liksom en utbredd medvetenhet hos allmänheten att sådant måste undvikas.
Men litet mer inflation behövs, eftersom det annars knappast är möjligt att få igång ekonomin. Man också se begränsade prishöjningar som ett slags smörjmedel, som krävs för att hjulen ska snurra snabbare och dynamiken kunna upprätthållas.