Utgångspunkten för Sveriges nya regering är Tidöavtalet, där hälften av antalet sidor gäller kriminalitet och migration/integration. Alla andra politiska och ekonomiska områden får trängas på resten eller saknas helt och hållet.
Sverigedemokraterna som prioriterade sina främsta sakfrågor har fått igenom mycket av sin politik. De tre regeringspartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – har inte alls varit lika framgångsrika.
Utåt ska de alla ändå hålla ihop. I Tidöavtalet, samarbetsdokumentet mellan partierna, regleras hur de ska uppträda mot varandra:
”I de frågor som samarbetet omfattar – samarbetsprojekten samt budgetöverenskommelsen – finns endast en samordnad planering för extern kommunikation”, förklaras det i avtalet.
När det gäller huvuddragen i regeringspolitiken har de fyra samarbetspartierna därmed frånsvurit sig rätten att tala fritt.
Dessutom har partierna i avtalet lovat att uppföra sig väl mot varandra:
”Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare”.
För säkerhets skull görs dock ändå klart i avtalet att yttrandefrihet råder:
”Eventuell offentlig diskussion utifrån meningsskiljaktigheter i sakfrågor mellan samarbetspartierna ska emellertid bejakas, som en naturlig del av den öppna, demokratiska samhällsdebatten i ett fritt samhälle”.
Den enda möjliga slutsatsen blir ändå att regeringssamarbetet kommer att vara toppstyrt och att samarbetspartierna får begränsat utrymme för egen debatt.
En förklaring till dessa skrivningar i Tidöavtalet kan vara att de var nödvändiga för att nya regeringen skulle komma till stånd. Man kan ändå förvånas över att de blev accepterade av samarbetets mer liberala krafter.
Ännu mer överraskande är ändå att andra partier än Sverigedemokraterna har uppträtt så svagt i sakfrågorna. Kristdemokraterna har visserligen drivit på om hälso- och sjukvården och Liberalerna om skolan. Moderaternas avtryck finns på flera ställen, såsom beträffande arbetslinjen.
Helheten från de tre regeringspartierna blir ändå väldigt tunn. De vill gärna styra landet under ledning av Ulf Kristersson, men oklart är vad de vill uträtta. På stora områden, särskilt de med ekonomisk inriktning, saknas tydlig inriktning.
Vad vill den nya regeringen göra för att driva ner inflationen? Hur ska man hålla balans i de offentliga finanserna? Vilken övergripande syn har man på skatterna?
Frågorna får inte några svar. Samma tystnad gäller bostadspolitiken, den offentliga äldrevården och andra välfärdsfrågor. Finansieringen, till exempel av de stora försvarssatsningarna, förbigås helt.
Det här är inga kortsiktiga problem, utan handlar om sådant som kommer att finnas med under hela mandatperioden och betydligt längre. Normalt är det också sådant som brukar vara stort på dagordningen.
Men det finns mycket mer som kunde vara väsentligt. Vad anser den nya regeringen om EU, inför Sveriges kommande EU-ordförandeskap? Det handlar om långsiktiga frågor som hur vi ska se på ökad integration, liksom på hoten mot frihandel. Och vilken är framtiden för EU-länder som står utanför euron?
Hur ska den svenska näringspolitiken se ut? Ska vi lägga alltmer resurser på samverkansprojekt mellan statligt och privat, i likhet med andra länder, eller ska Sverige välja någon en annan väg? Frågan kommer att bli alltmer aktuell vid försvarsprojekten som följer av ett svenskt medlemskap i Nato.
Den ekonomiska politiken behöver också diskuteras. Ska Sverige fortsätta att minska den offentliga skulden eller hellre satsa på att bygga upp modern forskning och infrastruktur? Ska vi främst lita på privata krafter eller kan staten bidra med sådant som leder till höjd ekonomisk tillväxt?
Under den kommande mandatperioden kommer en hel del av detta att diskuteras, även mellan samarbetspartierna. Men deras gällande avtal rör sig enbart om vad som gjorts upp i Tidöavtalet. I alla andra frågor har regeringen ingen bestämd riksdagsmajoritet att lita till.
Den nya regeringen är relativt stark, så länge de fyra samarbetspartierna håller ihop – och deras riksdagsledamöter ställer upp. Det betyder att Tidöavtalets innehåll kan genomföras och att regeringen kan få igenom sina budgetar.
Men när det gäller tunga politiska och ekonomiska områden, liksom viktiga framtidsfrågor, är den nya regeringen parlamentariskt svag. Orsaken tycks vara att samarbetspartierna endera inte tänkt färdigt eller kunnat komma överens.
Följden är ett stort tomrum som blir svårt att fylla under regeringsarbetets gång. Det verkar inte heller som om de fyra samarbetspartierna skulle ha gemensamt intresse att klara av det.