Det finns en stor brist i regeringens och samarbetspartiernas nya krispaket: de småföretag som behöver nytt ägarkapital får ingen hjälp. Följden kan bli en utslagning som annars inte hade varit nödvändig.
Först ska sägas att en hel del går åt rätt håll i det nya krispaketet. Småföretagen lyfts av stora kostnader genom tillfälligt sänkta arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Staten ska även ta på sig en del av den kostnad som uppstår om fastighetsägare som sänker lokalhyrorna för småföretag.
De småföretag som behöver låna för att klara sig igenom krisen ges förbättrade möjligheter. Viktigast är att staten ska garantera huvuddelen i de nya krediter som ges från bankerna till mindre och medelstora företag. Detta kallar man, ganska missvisande, för en “företagsakut”.
Statliga kreditgarantier kan vara till nytta när företag behöver låna och kanske har svårt att övertyga försiktiga banker. Men kvar står ändå att bankerna ska göra en kreditprövning som de hårdast drabbade företagen knappast tar sig genom.
För de företag som istället behöver stärka sitt ägarkapital, eftersom de annars riskerar att förblöda, har dock regeringen och samarbetspartierna inget att erbjuda. Inte heller tycks oppositionspartierna till höger och vänster ha något att komma med.
Men behovet borde ändå vara uppenbart, med tanke på att Coronakrisen redan håller på att knäcka de småföretag – främst inom tjänstesektorn – som under de senaste veckorna har tappat nästan hela sin omsättning. När efterfrågan plötsligt upphör, kan även livskraftiga företag snabbt förlora sitt ägarkapital och tvingas i konkurs.
Följden blir då att många entreprenörer förlorar sina livsverk, samtidigt som deras anställda blir av med jobbet. Arbetslösheten inom utsatta branscher som hotell, restauranger och kaféer skjuter i höjden.
Där skulle det behövas ett tillskott av ägarkapital som måste komma utifrån, eftersom de nuvarande innehavarnas resurser inte räcker. Mitt i krisen, där vi nu befinner oss, är då den enda realistiska möjligheten är då att staten tillfälligt går in. Det handlar då inte om ett statligt övertagande av företagen, utan om att hjälpa dem att överleva.
Svårigheten kan vara att hitta en form för detta, med tanke på att staten har begränsade möjligheter att på kort tid hinna ge hjälpa behövande småföretag i landets alla delar.
Här finns en kreativ lösning som har lanserats av förre finansministern Allan Larsson. Hans förslag är att småföretagen får välja om de skattekrediter som nu beviljas ska omformas till ägarkapital, istället för att vara lån från staten. Företagen får då själva avgöra om de, under en begränsad period, vill ha staten som delägare.
Regeringen och samarbetspartierna har dock än så länge inte fångat upp förslaget. Möjligen blir det aktuellt i det senare skede, efter det senaste krispaketet knappast är det sista. Om mindre än tre veckor ska regeringen presentera sin vårbudget och där borde det komma fler krisåtgärder, bland annat med inriktning på småföretagen.
Skälet är ganska enkelt: Sveriges ekonomi är på väg in i en recession som riskerar att bli både djup och långvarig. Tidigare på onsdagen presenterade Swedbanks ekonomer en uppdaterad konjunkturprognos där de räknar med en uppgång i arbetslösheten till nio procent under 2020, till följd av ett BNP-ras i år på minus fyra procent.
Ändå bygger denna dystra prognos på det ganska optimistiska antagandet att spridningen av Coronaviruset rullas tillbaka inom några veckor, både i Europa och USA. Vidare utgår beräkningarna från att alla regeringar sätter in omfattande åtgärder för att stötta företag och hushåll, så att en bred ekonomisk återhämtning kan komma igång under andra halvåret 2020.
Men denna snabba omsvängning när det gäller såväl smittspridningen som ekonomin grundas dock hittills mest på förhoppningar. Dess värre finns det minst lika stor anledning att tro på det dystrare scenario som Swedbank också presenterar, parallellt med prognosen.
I detta antar man att det tar längre tid innan åtgärderna för att hejda smittspridningen ger resultat – och det dröjer till början av sommaren. Följden blir då att oroliga företag och hushåll avvaktar med att investera och konsumera, även under resten av året.
För Sveriges del beräknas följden då bli att BNP faller med hela åtta procent under 2020 och att arbetslösheten stiger ända till tolv procent. I detta ingår en våg av företagskonkurser, trots att staten då har ökat sina räddningsinsatser.
I nuvarande läge är förstås prognoser och scenarier ännu mer osäkra än vanligt. Siffrorna ska därför inte tolkas som exakta. Men de kan ändå tjäna som en varning för riskerna med att inte ta i tillräckligt mycket med statliga krisåtgärder – eller att dröja med dem alltför länge.
För tillfället finns ingen anledning att spara på krutet. Sverige har fördelen, jämfört med många andra länder, att utgå från ett läge med starka offentliga finanser. Det här är situationen där detta borde utnyttjas.