Läroböckerna i ekonomi ger tydliga besked. Marknadsmekanismen fungerar i de flesta sammanhang på ett utmärkt sätt. Statlig styrning leder däremot ofta till betydligt sämre resultat. Detta behöver sägas när regeringen vill sänka skatter för att öka sin påverkan.
Sverige har i huvudsak en marknadsekonomi där priserna bestäms i samspelet mellan tillgång och efterfrågan. Genom denna mekanism får man en anpassning där varor och tjänster ibland blir dyrare men också kan bli billigare. Makten ligger hos företagen som säljer och deras kunder som bestämmer ifall de vill köpa.
Alternativet skulle vara en planekonomi där politiker och myndigheter bestämmer priserna och vad som ska produceras. Då saknas det en marknadsmekanism och följden blir ofta varubrist. De dystra erfarenheterna från bland annat sovjetsystemet talar sitt tydliga språk.
I Sverige finns det numera knappast någon som förespråkar en planekonomi där priser och produktion bestäms på politisk väg. Men detta gäller på generell nivå, däremot inte på specifika områden. Där finns det gott om politiker av olika färg som vill hindra priserna från att stiga.
I regeringens vårbudget finns exempel på sådan önskan att påverka priserna och sätta marknadsmekanismen ur spel. Den metod som används är att sänka skatterna på områden som bensin och diesel, där världsmarknadspriserna är på väg uppåt. På så sätt ska man kunna hejda en prisuppgång som orsakas av varubrist.
På kort sikt kan detta ge politisk popularitet, men risken finns att de lägre priserna förvärrar en hotande varubrist på bensin, diesel eller annat. Till de varor som det kan bli ont om hör också livsmedel, till följd av den halverade moms som nyligen infördes.
Tänkbart är också att den lägre arbetsgivaravgiften för ungdomar på mellan 17 och 23 år inte enbart har avsedda positiva följder. Den kan göra det svårare för unga vuxna på samma kompetensnivå, men i något högre ålder, att hitta jobb. I så fall är inte så mycket vunnet.
Men i Sverige är det alltså med riktade skatter som man försöker styra priserna. För många blir detta mindre stötande, men följderna kan bli ungefär desamma som vid en regelrätt priskontroll. I båda fallen förlorar företagen sin självbestämmanderätt och utsätts för spioner som kontrollerar i butikshyllorna.
Prishöjningar måste då kunna motiveras med ökade kostnader, men det håller inte att hänvisa till stigande efterfrågan. Livsmedelsföretagen hamnar då en situation som ända sedan andra världskriget har gällt för bostadsföretag på hyresmarknaden – att det anses suspekt att försöka gå med vinst.
Företag som inte sänker sina priser i takt med skattesänkningarna blir särskilt förkastliga. De försöker ju tjäna pengar utan att själva tillföra något eget. Om förklaringen är att efterfrågan har stigit så utgör detta ingen ursäkt. Tvärtom visar det på behovet på ytterligare prisregleringar.
Hittills har de nytillkomna skattesänkningarna presenterats som tillfälliga och motiverade med internationella prisstegringarna. Men erfarenheten visa att det är enklare att införa prisregleringar än att avskaffa dem. Hyresregleringen som har sina rötter från 1942 är ett tydligt exempel.
Momsen på livsmedel låg på samma nivå som på andra konsumentvaror fram till 1991, då man införde en differentiering med lägre matmoms som sedan har blivit bestående. Nu har regeringen föreslagit en tillfällig halvering av den hittills gällande momsen på livsmedel som dock mycket väl kan bli permanentad.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har redan öppnat för en förlängning av perioden med lägre matmoms som annars ska upphöra vid utgången av 2027. Det skulle inte förvåna om hon eller någon annan ledande politiker skulle kräva att skattesänkningen för bensin och diesel ska sträckas längre än till 30 september 2026, när valkampanjen blir hetare.
Ju längre prisregleringarna pågår, desto mer negativa blir de dock för ekonomin. Företag och hushåll borde anpassa sig till höga priser på bensin och diesel genom att resa mer ekonomiskt och kanske byta till hybriddrivna bilar. Svenska familjer kunde på motsvarande sätt försöka pressa ner matkostnaderna, hellre än att äta billigt tack vare lägre moms.
Omställningen i ekonomin fördröjs och produktiviteten påverkas negativt. Den politiska faktorn – att man kan räddas ur ekonomiska trångmål med hjälp av staten – blir allt starkare. Den offentliga sektorn får dessutom en svagare finansiering om skatteinkomsterna tas i anspråk till subventioner, istället för betalning av välfärd.
I längden förlorar alla på detta, såsom det brukar bli efter längre perioder av protektionism. Det är en villfarelse att Sverige skulle vara befriat från sådana farsoter.