I förra veckan fick vi veta att regeringen, enligt Klimatpolitiska rådet, inte ser ut att klara de nationella klimatpolitiska målen för 2030 och 2040 eller EU-åtagandet för ESR-sektorn (vägtransport, arbetsmaskiner, jordbruk med mera) för 2030.
Denna vecka förklarar regeringen att den vill tillfälligt ska sänka skatterna på bensin, diesel och gas, liksom på el, som svar på de internationella prishöjningarna till följd till kriget i Mellanöstern.
Hur går det här ihop?
Man kan naturligtvis hävda att det rör sig om två helt skilda frågor som inte har något samband. Klimatåtaganden är en sak och prisökningar på energi är en annan. Det ena år långsiktigt och det andra är kortsiktigt. Om svenskarna ska acceptera strängare klimatkrav, så måste de samtidigt skyddas från plötsliga prischocker till följd av krig.
Samtidigt är det just denna slags separering som har lett till en eftersläpning där Sverige riskerar att missa de klimatpolitiska målen. Om man väjer för svårigheter genom att sätta in tillfälliga stöd, så betyder det att allmänheten aldrig tvingas vänja sig vid de uppoffringar som krävs för en omställning.
Just denna typ av osäkerhet och ryckighet har präglat regeringens politik på klimatområdet under de senaste åren. Det blir inte bättre av att även flera oppositionspartier under den senaste tiden har föreslagit lättnader av liknande slag som vad regeringen nu föreslår.
Vad som har hänt, enligt Klimatpolitiska rådet, är bland annat att omläggningen från fossila drivmedel till ökad elanvändning har bromsats och att kostnadseffektiviseringen har minskat. Det kan inte kompenseras av att industrins omställning samtidigt har delvis stärkts eller av att Sverige har uppträtt pådrivande för klimatmålen inom EU.
Sveriges åtagande är att till 2045 nå nettonollutsläpp av växthusgaser för att sedan uppnå negativa utsläpp. För att kunna klara detta måste de svenska klimatåtgärderna genomföras i högt tempo under de kommande två decennierna. Det går inte att hålla tillbaka takten under de närmaste åren för att sedan öka farten.
Därför spelar det stor roll om Sverige ska kunna klara sina nationella mål för 2030 och 2040, liksom EU-åtagandet för ESR-sektorn för 2030. Detta kräver i så fall en högre takt i omställning under de allra närmaste åren och att farten sedan hålls uppe ända fram till 2045 liksom därefter.
Klimatpolitiska rådet föreslår en mindre justering av målet för 2030 och kommer samtidigt med en lång åtgärdslista som ska leda åt det hållet. Tagna vart och ett för sig kan dessa förslag inte räcka så långt, men sammantagna har de förutsättningar att leda mot de olika målen.
En förutsättning är då att regeringen tar klimatpolitiken på allvar. Reaktionerna på Klimatpolitiska rådets rapport ger dock inget tydligt besked om detta.
Statssekreteraren i klimat- och miljödepartementet Helena Dyrssen (L), som tog emot rapporten, menade att rådets rapporter är värdefull inspiration och ger tankar inför framtiden. Hon ställde sig dock frågande till den nya rapportens uppgifter om en alltför låg kostnadseffektivitet i klimatpolitiken.
Den vikarierande klimat- och miljöministern Johan Britz (L) avfärdade däremot generellt den nya rapporten med argumentet att Sverige redan är ett föredöme för Europa. Det skulle Sverige vara genom att ha lägst utsläpp av växthusgaser per capita bland EU-länder – och ha väsentligt lägre utsläpp än Kina och USA.
Självfallet kan olika företrädare för regeringen uttrycka sig på skilda sätt, men det blir väsentligt att man i fortsättningen talar mycket tydligare om klimatpolitiken. Även om det för tillfället är andra frågor som står högst på den politiska dagordningen, så går det inte att nedvärdera klimatet som är en ständigt närvarande fråga.
Ännu viktigare är vad man är beredd att omsätta i handling. Hittills har inte regeringen förklarat på vilka sätt som man uppnå de mål som gäller 2030 och 2040. Särskilt brådskande är det givetvis med målen man ska klara inom endast fyra år, alltså inom den kommande mandatperioden.
Detta borde bli en av tyngsta frågorna inför höstens val. Alla partier behöver avkrävas svar på vilka åtgärder de är beredda att sätta in. Brist på konkreta besked får tolkas som att man inte är beredd till verkningsfulla åtgärder, trots att sådana krävs utifrån de mål som riksdagen redan har antagit.