Mario Draghi är känd som ECB-chefen som ingrep för att rädda euron. Nu vill han grundligt reformera EU för att höja produktiviteten. Men för Sverige går hans förslag emot mycket av vad vi står för, när det gäller öppen ekonomi och stor utrikeshandel.
EU befinner sig i en besvärlig situation. Historien visar att när Tyskland och Frankrike har dragit åt samma håll, så har EU-samarbetet kunnat utvecklas. Så var det när tyske förbundskanslern Helmut Kohl och franske presidenten François Mitterrand utgjorde ett framgångsrikt radarpar, trots att den ene var kristdemokrat och den andre var socialist.
Men nu är det annorlunda, eftersom både Tyskland och Frankrike är i ett svajigt politiskt läge. Den tyska regeringen har visserligen majoritet i förbundsdagen bakom sig, men väljarstödet är vikande inför nästa års parlamentsval. Den nya franska regeringen, som utsågs efter nyvalet tidigare i år, har inget flertal bakom sig och det är osäkert om den ska lyckas få igenom sin budget.
De inrikespolitiska problemen är dominerande i både Tyskland och Frankrike. Dessutom har bägge länderna stora ekonomiska bekymmer: den tyska konjunkturen står och hackar runt nollstrecket och i den franska ekonomin är läget inte så mycket bättre, beroende på åtstramning som ska bromsa den höga offentliga skuldsättningen.
Varken Tyskland eller Frankrike kan ta ledningen politiskt eller driva på den europeiska tillväxten inom de närmaste åren. Men andra länder som kan träda in i deras ställe finns heller knappast.
I detta tomrum kan EU-kommissionen spela en större roll. Omvalet av den erfarna Ursula von der Leyen som dess ordförande är lovande, däremot är det inte klart vilka andra kommissionärer som kan spela en drivande roll. Men utrymme finns för initiativ, särskilt på områden där EU:s medlemsstater på egen hand har svårt att nå resultat.
Detta skulle kunna tala för att Draghirapporten, som presenterade för några veckor sedan, får stor betydelse. Dess huvudfråga är mycket angelägen: hur ska EU:s ekonomi kunna stärkas gentemot USA och Kina? Rapportens författare Mario Draghi är högt respekterad sedan sin tid som chef för Europeiska centralbanken, då han ingrep för att rädda euron, och som italiensk premiärminister.
En del av förslagen i Draghirapporten har diskuterats sedan länge, exempelvis hur EU:s inre marknad ska kunna utvidgas till fler områden som finansiellt kapital och telekommunikationer. Den europeiska försvarsindustrin, som till stor del betalas med skattemedel, borde kunna samordnas bättre.
Svårare blir det att få EU:s medlemsstater att satsa mycket mer än hittills på forskning och investeringar. Frankrike är inte ensam att ha stora offentliga underskott, medan Sverige däremot tillhör de få länder som har starka finanser. Frågan blir hur man ska kunna få företagen att satsa mer, om man inte har råd att ge dessa olika slags skatteförmåner.
Men det större problemet med Draghirapporten är att den bryter med EU:s grundläggande principer. EU bygger på frihandel och konkurrens, medan Draghi vill sätta upp handelshinder och statliga regleringar liksom öppna för en gigantisk upplåning. EU skulle övergå till överstatlig industripolitik där man är beredd att diskriminera företag från andra länder, såsom Kina.
EU skulle bli mer centraliserat, på ett sätt som medlemsstaterna hittills inte har accepterat. En del av förslagen skulle kräva fördragsändringar, vilket brukar vara svårt eftersom sådana beslut kräver enhällighet. Faran är att EU skulle köra fast i interna förhandlingar, samtidigt som man hamnar i handelskonflikter även med USA.
För Sverige, som har en öppen ekonomi med stor utrikeshandel, är detta inget tilltalande perspektiv. Som EU-land finns det anledning att hålla emot en hel del av Draghirapportens förslag, tillsammans med likasinnade. Kanske blir det lättare så länge som Tyskland och Frankrike befinner sig i svagt tillstånd.
Mario Draghi hävdar att Europa står inför existentiell utmaning. Låt oss ta honom på allvar, men hitta andra vägar!
EU behöver utvecklas, med Sverige som ett aktivt medlemsland. Det håller inte att säga nej till Draghirapporten, utan att samtidigt presentera alternativ. Diskussionen behöver leda framåt, om inte USA och Kina ska hamna ännu längre före oss när det gäller produktivitet och innovationer.