När Frankrike och Tyskland enas om en gemensam linje, brukar EU ta nya steg framåt. Det var länge sedan sist, men nu tvingar coronakrisen fram förändring. Motsträviga länder som Sverige kan knappast hindra det.
Den fransk-tyska pakten var länge EU:s verkliga maktcentrum. Vad som gjordes upp mellan Frankrikes president och Tysklands förbundskansler satte en rörelseriktning som alla andra var tvungna att förhålla sig till.
Det gällde på 1960-talet under Charles de Gaulle och Konrad Adenauer och fortsatte med François Mitterrand och Helmut Kohl på 1980- och 1990-talet. Utan denna samverkan hade EU inte haft tillräcklig styrfart att utvecklas mot en tätare politisk och ekonomisk union. Det har märkts under de senaste decennierna när franska och tyska intressen har dragit mer åt olika håll, med påföljd att mycket har avstannat.
Men ett nytt franskt-tyskt samförstånd tycks nu ha uppstått mellan president Emmanuel Macron och förbundskansler Angela Merkel. Det sker i spåren av Brexit, där det brittiska EU-utträdet medför en väldig utmaning för EU att förändra och förnya sig. Men utlösande har ändå varit coronapandemin, som kastar in EU-länderna i en ny ekonomisk kris av förödande slag.
Mindre än tio år har då gått sedan eurokrisen som slog mycket hårt mot stora medelhavsländer som Italien och Spanien, förutom det mycket hårt drabbade Grekland. Återhämtningen därefter har gått mycket trögt, särskilt för den italienska ekonomin som hämmas av att de inhemska bankerna fungerar illa. Dessutom har nu italienarna råkat ännu värre ut än andra under coronakrisen.
Italien är samtidigt den tredje största ekonomin inom euroområdet, liksom inom EU efter det brittiska utträdet. Storleken är sådan att en italiensk finanskris riskerar att dra med sig även övriga EU-länder i fallet. I ett sådant kritiskt läge är räddningsaktioner av det slag som kan fungera gentemot mindre länder omöjliga, istället blir större grepp nödvändiga.
Det fransk-tyska utspelet om att EU borde inrätta en stor återhämtningsfond på 500 miljarder euro som kan användas till att stötta länder i kris ska ses i det perspektivet. Fonden skulle kunna ge bidrag till behövande ekonomier, inte begränsa sig till att ge krediter som sedan blir svåra att betala tillbaka. Detta svarar mot vad Italien ganska snart kan komma att behöva.
Behovet gäller dock inte enbart Italien, utan alla EU-länder. Även Sverige har ett tydligt intresse av att en annalkande italiensk kris inte drar med sig hela Europas ekonomi. Spridningsriskerna begränsar sig inte till att enbart gälla euroländerna, utan har väsentligt större omfattning.
Storleken på en sådan återhämtningsfond, som naturligtvis ska kunna användas för fler länder än Italien, kan givetvis diskuteras. EU-kommissionen vill nu lägga till ytterligare 250 miljarder euro som ska kunna användas till nödlån. Men det fransk-tyska initiativet att EU gemensamt ska låna upp en större summa för detta ändamål innebär ändå ett genombrott, i riktning mot mer av gemensamma tag som man framför allt i Tyskland tidigare har betraktat som otänkbara.
Med detta tar EU ett steg mot en gemensam finanspolitik, vilket flera länder – däribland Sverige – motsätter sig. Alternativet från ”de snåla fyra”, där även Danmark, Nederländerna och Österrike ingår, är då en mindre fond som enbart ska kunna ge krediter. Men svagheten är att sådana lån inte alls svarar mot situationens krav, när det rör sig om redan skyhögt skuldsatta länder som Italien. Snarare kan de påskynda en italiensk statsbankrutt, som även för svensk del skulle få dramatiska följder.
Frågan går nu mot ett avgörande när den kommer upp i behandlingen av EU:s nästa långtidsbudget för perioden 2021-2027. Men egentligen är den mer akut än så. Coronakrisen är här och dess ekonomiska följder låter inte vänta på sig. Det kan behövas insatser från EU när det gäller Italien redan till hösten eller vintern.
Både president Macron och förbundskansler Merkel har dessutom egna skäl att ha bråttom. Frankrike går mot presidentval på våren 2022 och Macron behöver i god tid kunna visa resultat när det gäller ekonomin och sina idéer om ett tätare samarbete inom EU. Tyskland håller förbundsdagsval redan på hösten 2021 och då ska Merkel, enligt egna uttalanden, inte ställa upp till omval. Om hon ska hinna åstadkomma mer, måste det därför ske snart.
Varje medlemsland i EU har vetorätt beträffande nya åtaganden som en återhämtningsfond innebär. Före beslutet är det viktigt med en principiell diskussion om vilka åtaganden som följer. Men det ska mycket till för att Sverige och ytterligare några mindre länder ska kunna hejda ett fransk-tyskt initiativ. Däremot kan det bli nödvändigt med något slags kompromiss, vars innebörd hittills är okänd.
För svensk del kunde det vara bekvämt om återhämtningsfonden görs till en angelägenhet för enbart euroländerna, så att Sverige står som betraktare vid sidan om. Men en sådan uppgörelse tillfredsställer inte kritikerna i Nederländerna eller Österrike som ju båda är euroländer. Därför kommer man istället att få söka en annan lösning som alla kan acceptera.
Men Sverige har egentligen inget särskilt att beklaga. Med EU-medlemskapet följer ett ansvar att verka för Europa som helhet, inte enbart att se till egna omedelbara behov. Dessutom finns, åtminstone indirekt, ett svenskt behov av att försöka hindra djupa ekonomiska kriser i länder som vi har nära förbindelser med.
Italien är ett sådant land som dessutom har hjälpt oss vid flera katastrofer, däribland den stora skogsbranden i Västmanland. Frågan måste bli: vad är Sverige villigt att ge tillbaka?