Varför är de politiska partierna så skrämda för ett extraval, när just en sådan situation är vad de själva håller på att driva fram? För tillfället går det inte att hitta stöd i riksdagen för bildandet av en ny regering.
Alla de åtta riksdagspartierna har målat upp ”röda linjer”, även om de inte alltid talar så högt om dessa. Men inget dem är villigt att ge sig in i samarbete utanför den egna kretsen, på ett sätt som avviker från vad man har bundit sig för.
Vänsterpartiet kräver att få medverka i en rödgrön regering för att ge denna sitt stöd. Annars kommer man att rösta mot bildandet av regeringen. Centerpartiet säger samtidigt nej till Vänsterpartiet i regeringen, vilket ytterligare låser läget.
Miljöpartiet, som tidigare har varit ett mittenparti, nobbar numera alla borgerliga partier samt Sverigedemokraterna. Även Socialdemokraterna säger nej till SD.
På den borgerliga sidan vill man samarbeta mellan de tre partierna liksom med SD. Man försöker även locka över Centerpartiet för att kunna nå en majoritet, men vill däremot inte samarbeta med Socialdemokraterna eller andra på vänstersidan.
Dessa bindningar betyder att det inte går att få fram en majoritet i riksdagen som stöder bildandet av en ny regering, enligt grundlagens regler för regeringsbildningen.
Förhoppningar finns på olika håll att något annat parti än det egna plötsligt ska ge efter och visa sig förhandlingsvilligt. Några aktiva förhandlingsförsök tycks dock inte pågå på något håll, utan alla partier tycks tills vidare vara avvaktande.
Socialdemokraternas första försök att låta Magdalena Andersson ställa upp sin statsministerkandidat, utan att hon lyckades bli vald, har inte följts av fler voteringar. Det gäller både dem och andra partier. Därför återstår tre försök att rösta om en ny statsminister, innan det enligt reglerna blir dags att ge upp sökandet och i stället gå till ett extraval.
Den här situationen kan dock fortgå länge, eftersom det uppenbarligen råder brist på villiga kandidater till statsministerposten och det inte finns någon tidsgräns för hur länge som regeringsbildningen kan pågå.
Men riksdagens talman kan se det som sin uppgift att driva på processen genom att driva fram voteringar om statsministerposten även om kandidater inte har anmält sig. Det kan räcka med att vara partiledare, åtminstone för något av de större partierna, för att kunna komma i fråga.
Inför den fjärde omröstningen tvingas då partierna bestämma sig för att försöka lösa regeringskrisen eller annars ställas inför ett extraval. I den situationen kan det tyckas rimligt att man försöker bilda en bred koalitionsregering. Sådant brukar hända i andra europeiska länder, där samarbetsklimatet är bättre.
Denna gång kan dock partierna denna gång bedöma det som bättre att väljarna får rösta igen, i stället för att politikerna ska tvingas till ett samarbete som de inte önskar. Chansen finns ju att det blir ett annat valutslag än i förra valet, på ett sätt som gör det möjligt att lättare klara regeringsbildningen.
Men detta innebär också en chanstagning. Oron inför ett extraval tycks vara störst inom Socialdemokraterna, eftersom deras ledare på det mest uppenbara sättet har misslyckats med att bilda regering. Detta rimmar illa med deras utspel efter valet där de utpekade sig själva som vinnare.
Andra partier kan dock också få svårt att förklara sin position gentemot väljare som hellre vill se politiska resultat än ett envist fasthållande vid ”röda linjer”. Opinionsmätningar efter valet tyder på att det kan bli omkastningar av riksdagsmandaten, på ett sätt som ger upphov till nya möjligheter att bilda regering. Men den slutliga mandatfördelningen blir ändå en öppen fråga, om extravalet äger rum i vinter.
Frågan blir då också hur Sveriges ekonomi skulle möta påfrestningen av en regeringskris. I Frankrike har följden av politisk och social oro redan blivit rekordhöga räntor, samtidigt som USA har en orolig finansiell situation inför kongressvalet den 3 november.
Men något sådant skulle knappast inträffa i Sverige som har en stabil ekonomi och starka offentliga finanser. Den svenska oenigheten är inte värre än att problemen går att lösa. Vad som behövs är ett tydligt valutslag som alla får rätta sig efter.