Centralbanker och regeringar är bättre idag på att möta kriser än för 50 år sedan. Oljekrisen på 1970-talet slog mycket hårdare mot världsekonomin än pandemin för några år sedan. Årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, har en del av förtjänsten till detta.
Ibland är det svårt att förklara vilken nytta som ekonomipristagare har gjort, men den här gången är det inte på det sättet. Tvärtom är det tydligt att årets två pristagare, Robert E. Hall och Michael Woodford från USA, har gjort en viktig insats för att förbättra situationen, nästan oavsett var människor lever.
Svängningar i världsekonomin kan visserligen inte helt undvikas, varken nu eller i framtiden. Men någon motsvarighet till den långvariga 1930-taldepressionen eller den djupa oljekrisen på 1970-talet har inte inträffat under de senaste decennierna. Senare inträffade kriser har varit mer kortvariga och inte lika katastrofala.
Depressionen på 1930-talet möttes på ett passivt sätt som inte fungerade. Men den väckte att nytt slags tänkande som uppkallades efter den brittiske ekonomen John Maynard Keynes. Grunden i detta var att staten skulle bedriva en aktiv konjunkturpolitik, där ekonomin stimuleras med budgetunderskott och låga räntor.
Receptet fungerade fram till 1970-talet, där oljekrisen ströps tillgången på energi. Detta slog inte i främst mot efterfrågan, utan gällde framför allt utbudet i ekonomin. Det uppstod en stagflation med fallande produktion och hög inflation som inte kunde mötas med räntestimulanser, utan där det snarare behövdes en åtstramning.
Oljekrisen satte varaktiga spår, i form av låg tillväxt och hög arbetslöshet. Samtidigt tvingades centralbanker som USA:s Federal Reserve hålla skyhöga räntor för att pressa ner den tvåsiffriga inflationen. I Sverige, som försökte undvika åtstramning under 1980-talet, uppstod i stället ännu en djup kris på 1990-talet.
Men även oljekrisen drev det ekonomiska tänkandet framåt, vilket nu har belönats med ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Årets pristagare, amerikanerna Robert E. Hall och Michael Woodford, tillhör dem som insåg var att Keynes idéer behövde förnyas. Det handlade inte om att kasta dem över bord, men däremot att tillämpa dem på annat sätt.
Denna nya doktrin, som kom att kallas för ”nykeynesianism”, innebär att man bygger upp de ekonomiska stimulanserna underifrån. Det innebär att man utgår från hushållens faktiska ekonomiska läge, som exempelvis skiljer sig mellan dem som har höga eller låga inkomster. På motsvarande sätt försöker man bedöma olika företag, innan åtgärder utformas.
Ett viktigt inslag är också att centralbanker och regeringar försöker uppträda transparent genom att berätta om sina planer när det gäller den ekonomiska politiken. Hushåll och företag får därmed rimliga förväntningar och kan lättare planera för kommande beslut om förändringar i skatter och räntor.
Förändringar på viktiga ekonomiska områden ska alltså inte komma som överraskningar. Allmänheten får i stället i god tid reda på hur kommande störningar ska kunna mötas, oavsett om de gäller finanskris, pandemier eller regionala krig. På kort sikt kan det bli fråga om skärpningar, till exempel räntehöjningar, men då ska förväntningarna bli att dessa snart kan passera.
Förutsättningen är då att centralbanker och regeringar är väl underrättade om läget i ekonomin. Nykeynesianismen bygger på att det finns god tillgång på ekonomiska data och att dessa används på adekvat sätt. Hushåll och företag ska kunna lita på den ekonomiska politiken följer tydliga principer, till exempel finanspolitiska ramverk och tydliga inflationsmål.
Hittills har centralbanker varit mer pålitliga i fråga om sådant än regeringar som påverkas när det är kort tid kvar till politiska val. Detta gäller såväl USA som Sverige och andra länder. Ändå utgör nykeynesianismen ett framsteg, jämfört med tidigare tänkande. Nu gäller det att sköta denna ordning så att den fungerar och inte faller i vanrykte.