Riksbanken höjer sin styrränta och tar i mer än väntat. Men åtgärden är motiverad när Sverige har en inflation på nio procent som riskerar att bita sig fast. Nu gäller det att bromsa prisökningarna så snabbt som möjligt.
Räntehöjningen från 0,75 procent till 1,75 procent är den största på mer än 30 år, vilket tyder på att Riksbanken har dröjt för länge. Men vid det förra räntemötet alldeles efter midsommar höjdes styrräntan från 0,25 procent till 0,75 procent och sedan har man väntat till nästa ordinarie möte, som inföll strax efter valet.
En orsak för Riksbanken är att de ekonomiska utsikterna känns osäkra. De senaste höga inflationssiffrorna som gäller för augusti kom så sent som i förra veckan. Nyligen presenterades också uppgifter om inflationsförväntningarna som pekar uppåt.
I omvärlden har också för oron för inflationen ökat. USA:s centralbank Federal Reserve har höjt styrräntan till 2,25-2,50 procent och väntas nu på onsdag göra en ny uppjustering med 0,75 procentenheter. Bank of England och Norges Bank är redan uppe på 1,75 procent, samma nivå där även Riksbanken nu lägger sig.
Detta pressar även Sverige. Om Riksbanken skulle verka mer återhållsam, så riskerar det att undergräva förtroendet för det gällande inflationsmålet på 2,0 procent. Det är visserligen långt att nå ända ner dit, men vägen måste åtminstone påbörjas.
Någon snabb vändning nedåt ska man ändå inte räkna med. Elpriserna kommer att stiga under vintern och även om den kommande regeringen sätter in motåtgärder så är det osäkert hur inflationen påverkas.
Priserna ökar nu dessutom på en mängd områden, både för varor och tjänster. Många företag har redan drabbats av kostnadsökningar och vill kompensera sig genom att ta ut mer från konsumenterna.
Därför blir det också fler räntehöjningar, både vid nästa möte i november och sedan i februari. Inom det närmaste halvåret höjs styrräntan till 2,50 procent, enligt riksbankschefen Stefan Ingves bedömning. Men det kan bli ännu mer.
Stora räntehöjningar kan bryta prisuppgången. Hushåll som nu ska betala mer för sina bostadslån blir mindre villiga att öka utgifterna på andra områden. Deras efterfrågan blir svagare, vilket slår mot företag som tvingas begränsa prisstegringarna om inte deras försäljning ska minska.
Det här blir en smärtsam process, eftersom hushållen får en minskad köpkraft när bostadslån med rörliga räntor blir dyrare. Detta kan driva fram svåra val, där man – för att kunna behålla bostaden – måste avstå från annan konsumtion.
Att sälja bostaden är kanske inte heller möjligt utan en stor förlust. Främst de familjer som nyligen har betalat mycket för en ny bostad kan råka illa ut om bostadspriserna nu faller kraftigt. Också de som inte går i konkreta säljplaner kan hålla ner sin konsumtion, eftersom de känner behov att öka sitt sparande.
Arbetsmarknadens parter, främst fackföreningar, är också viktiga adressater för Riksbanken. Den kraftiga räntehöjningen är en tydlig markering att den kommande avtalsrörelsen inte får bli ett tillfälle för löntagarna att driva höga lönekrav för att kompensera sig för de stigande hushållskostnaderna.
Skälet är uppenbart: om lönerna tillåts stiga mer än vanligt, till följd av inflationen, så blir resultatet att priserna snart ökar ännu mer. Hela ekonomin riskerar att råka in i en inflationskarusell som snurrar allt snabbare – och som det blir allt svårare för Riksbanken att vända i motsatt riktning.
Det finns en klar medvetenhet om detta, främst från IF Metall. Dess medlemmar arbetar ofta i exportföretag som inte enkelt kan ta ut högre priser. På andra delar av arbetsmarknaden finnas däremot andra synsätt, vilket medför spänningar mellan olika löntagargrupper.
Nästa avtalsrörelse blir därför ett prov på om Industriavtalet, där löneutvecklingen i de exportinriktade branscherna sätter ”märke” för andra, än en gång ska fungera som riktmärke för hela arbetsmarknaden. Denna gång är det ovanligt mycket som står spel.
Den tillträdande regeringen uppmanas också att medverka i kampen mot inflationen. Inför den kommande vintern vill Riksbanken att de stöd som ska ges till hushåll och företag, beroende på de höga elpriserna, inte ska bidra till att höja hushållens och företagens förbrukning av el.
Riksbanken framhåller att olika politikområden inte bör dra för mycket åt olika håll. Den kommande regeringen uppmanas därför att satsa på investeringar som motverkar inflationsskapande utbudsproblem. Dit hör att förbättra överföringskapacitet i elnäten, i syfte att motverka höga elpriser i framtiden.
Det är ändrade tongångar från Riksbanken som annars brukar driva sin inflationsbekämpning mer på egen hand. Men det senaste årets kraftiga och oväntade inflationschock ger nog anledning till ett nytt tänkande.
Nu behövs både Riksbanken och regeringen för att få ner prisökningarna till det normala, utan att därmed utlösa en djup lågkonjunktur. Annars hotar en kombination av stagnation och inflation, en stagflation som ingen av dem rår ensam på.