Ska vi vara oroliga för att hushållens bostadsskulder kan orsaka ett bakslag i ekonomin?
Nej, svarar professor Lars E O Svensson – tidigare vice riksbankschef. Han kritiserar Finansinspektionen för att ha drivit igenom de amorteringskrav som gör det svårare, främst för yngre personer, att köpa bostad.
Ja, anser däremot Finansinspektionen, FI, och Riksbanken som försvarar amorteringskraven. Men även EU-kommissionen och OECD menar att de svenska hushållens skuldsättning medför en fara för nedgång i ekonomin.
Lars E O Svensson har nyligen presenterat en rapport där han hävdar FI grundar sin uppfattning om en förhöjd makroekonomisk risk, till följd av hushållens skuldsättning, på en myt.
Myten skulle, enligt honom, bestå i att FI drar en felaktig parallell mellan vad som hände i Danmark, Storbritannien och USA under finanskrisen 2008-2009 – och vad som framöver kan inträffa i Sverige. I dessa tre länder drog många högt skuldsatta hushåll ner sin konsumtion när bostadspriserna började falla. Detta fick till följd att efterfrågan sjönk i ekonomin, som då gick in i en djup lågkonjunktur.
Men det kommer inte att hända här, hävdar Svensson. Skillnaden mellan Sverige och de andra länderna är att hushållen där hade belånat sina bostäder för att finansiera en konsumtion som de annars inte hade haft råd med. När krisen sedan kom och bostadspriserna föll, blev de tvungna att dra ner konsumtionen.
Svenska hushåll har däremot inte använt pengarna från bolån till att betala andra utgifter, framhåller han. Om det skulle komma att prisfall på bostäder, finns därför ingen anledning att vänta sig att hushållen stramar åt konsumtionen och därmed stryper efterfrågan i hela ekonomin, menar Svensson.
FI har därefter kommit med en rapport om stabiliteten i det finansiella systemet, där man vidhåller att hushåll med stora skulder kan komma att skära ner sina konsumtionsutgifter om bostadspriserna faller. Detta skulle kunna leda till ett hot mot den makroekonomiska stabiliteten, så att en konjunkturnedgång riskerar att övergå i kris.
Det är mer ett resonemang som, enligt FI, stöds av en undersökning från Bank of England avseende vad som hända i Storbritannien i upptakten till finanskrisen 2008-2009. Slutsatsen där är att hushållens minskade sin konsumtion med två procentenheter beroende på sin oro för höga skulder och på att bankerna stramade åt sina krediter.
EU-kommissionen och OECD har uttryckt liknande bekymmer som FI för hushållens skuldsättning, senast vid ett möte i Stockholm förra veckan.
Benjamin Angel från EU-kommissionen underströk där att Sverige har haft en snabbare ökning av bostadspriserna och hushållens skulder än jämförbara länder. OECD:s Sverigespecialist Christophe André tillade att liknande situationer som den nuvarande svenska tidigare har drivit fram en djup konjunkturnedgång i exempelvis Nederländerna.
Vart leder då detta?
För min del blir slutsatsen att faran för lågkonjunktur, till följd av att högt skuldsatta hushåll reagerar på fallande bostadspriser genom att minska konsumtionen, inte helt kan avfärdas. Däremot är risken för att detta ska hända troligtvis betydligt större om hushållen har använt bostadslån för att finansiera en ökad konsumtion.
Lars E O Svensson visar övertygande att det ödesdigra förlopp som inträffade i USA, Storbritannien och Danmark under finanskrisen för tio år sedan knappast blir aktuellt i Sverige. Men därför går det ju inte att utesluta att de svenska hushållen ändå skulle kunna öka sitt sparande – och därmed dra ner sin konsumtion – som en reaktion på att deras bostäder tappar i värde.
Att sådana risker överhuvudtaget finns kan en tillsynsmyndighet som FI uppfatta som tillräckligt för att sätta in motåtgärder. FI:s uppdrag kan ju ses som att hellre ingripa för mycket än för litet, med tanke på de höga samhällskostnaderna vid en verklig kris.
Betyder detta att amorteringskraven, som Lars E O Svensson med rätta kritiserar, måste finnas kvar?
Inte nödvändigtvis: de borde kunna lindras. Svensson visar övertygande hur amorteringskraven slår ojämnt och främst riktas mot yngre personer som saknar egna tillgångar – eller välbeställda föräldrar att ta hjälp från. Men för FI är problemet att man har saknat mer verkningsfulla sätt att bromsa hushållens skuldsättning.
Politikerna borde istället kunnat göra det, men alltför många av dem har smitit undan uppgiften. Om de hade infört en avdragsbegränsning för bostadslån, skulle det ha blivit mindre attraktivt att skuldsätta sig.
Fördelen med den åtgärden riktas generellt till alla bostadsägare med stora lån, istället för att vändas främst mot nytillkomna såsom amorteringskraven gör. Minskad avdragsrätt borde ingå i en reform av bostadsbeskattningen som beslutas under denna mandatperiod och sedan genomförs successivt under en längre tid.