Finansmannen Robert Weil är värd respekt för sin självständighet och vilja att ta debatt inför valet. Man skulle önska att det i näringslivet fanns betydligt fler obekväma röster som hans.
I början av veckan gick Svenskt Näringslivs ordförande Jacob Wallenberg in i valdebatten och förklarade att han ser faror för större statliga engagemang i näringslivet och högre skatter på olika områden liksom i diskussionen om kortare arbetstider. Här sade han sig vara djupt bekymrad över vad som kan komma att hända.
Det var ett viktigt debattinlägg genom att Wallenberg riktade sig till en internationell publik och framhöll att Sverige under de senaste decennier har haft stora framgångar som nu sättas i fara. Samtidigt gjorde han klart att dessa framsteg har gjorts med regeringar av olika partifärg och att det nu gäller hålla fast vid den inslagna kursen, oavsett vilka politiska partier som vinner valet.
Man behöver inte nödvändigtvis hålla med om allt i Wallenbergs kritik för att inse värdet av att problem i Sveriges ekonomi diskuteras öppet före valet. Det är betydligt sämre om företagsledare i stället håller tyst med sina uppfattningar och sedan överraskar allmänheten med beslut som grundar sig på missnöje med den förda politiken.
Men ännu bättre är förstås om det blir en debatt där även andra uppfattningar än de mest etablerade kommer fram. Alla direktörer behöver inte tycka lika, även om det är ganska sällan som avvikande stämmor gör sig hörda.
Därför bör man välkomna att finansmannen Robert Weil nu har tagit orda i Dagens Nyheter och polemiserar mot sina näringslivskollegor. Han vänder sig emot deras snäva intresse för skatter och andra företagsnära frågor – och saknar ett bredare humanistiskt engagemang.
Weil menar att näringslivet borde vidga sin diskussion till att handla om den pågående samhällsutvecklingen mot en auktoritär politik, där migrationsfrågan tillåts dominera på bekostnad av andra frågor och intressen. I klarspråk rör det sig i hög grad om vad Sverigedemokraterna står för.
Enligt Weil finns här ett allvarligt hot som även gäller näringslivet, även om dess företrädare tiger om detta. Sverige har en ökad polarisering mellan olika befolkningsgrupper och visar oförmåga att utnyttja de nya svenskarnas potential och kompetens. Även den ekonomiska aspekten på detta borde vara uppenbar när den inhemskt födda befolkningen åldras och kan komma att minska.
Men kommer då de perspektiv som Wallenberg och Weil står för att kunna mötas? Egentligen borde det inte vara omöjligt, även om tidpunkten inte är den bästa. För tillfället är stämningen alltför polariserad och ger inte utrymme för resonemang och nyanser.
Som åhörare kan man ändå hoppas att det senare ges tillfälle för dem att träffas för att pröva sina argument mot varandra. De ekonomiska och humanistiska aspekterna behöver inte ses som motstridiga.
Wallenberg är inriktad på att lösa sakfrågor, något som han har lyckats väl med som ordförande i Wallenberggruppens investmentbolag Investor. Han vill uppnå resultat som inte enbart gäller affärer, utan också att skapa bättre förhållanden för näringslivet i stort. Dit hör även att främja forskning och utbildning vilket Wallenbergfamiljen länge har gjort med stor generositet, bland annat på det medicinska området.
Weil har också delat med sig av sin förmögenhet till sådant som han ser som viktigt, främst inom konst och kultur. Men han är mer ideologisk och kan åberopa en dramatisk familjehistoria som visar att högernationalistiska krafter kan vara omöjliga att tygla, när de getts chansen att växa sig starka. Detta hotar företagande och konkurrenskraft, men utgör också en fara för människovärdet.
Både Wallenberg och Weil är väsentliga för Sverige, oavsett om de talar med varandra eller inte. De utgör delar av den svenska pluralismen som gäller både ekonomin och samhället i stort. Det rör sig om värden som det nu gäller att bevara.