Coronakrisens verkningar på ekonomin börjar bli fullt synliga. Under april har aktiviteten fallit brant i både Sverige och Europa. Men ska vi denna gång åtminstone slippa en finanskris?
Aldrig förr har det kommit ett så kraftigt utslag i Konjunkturinstitutets barometerindikator. Den här gången rör det sig om ett ras från 92,5 till 58,6, där 100 ska representera en normalnivå för den ekonomiska aktiviteten.
De nya siffrorna är också ännu sämre än vad som rapporterades under finanskrisen 2008-2009. Nu handlar det om en mycket bred nedgång i både tillverkningsindustrin och tjänstesektorn, liksom även detaljhandeln. Endast bygg- och anläggningssektorn klarar sig än så länge ganska lindrigt, beroende på den långa tid som krävs för färdigställning av pågående projekt.
Dagligvaruhandeln går emot strömmen och visar rekordstarka siffror. Men det återspeglar att många vistas hela dagarna i hemmet och följaktligen intar sina måltider där. Restauranger jämte hotell tillhör, å andra sidan, de branscher som det går allra sämst för.
Hushållen är också oroade – och med all rätt. Perspektiven framåt ser nämligen långt ifrån ljusa ut. Inom tillverkningsindustrin är det en kraftig neddragning av produktionsplanerna som bidrar mest till de svaga siffrorna. Men inte heller någon annanstans ser man tecken på framtidstro.
Sådant brukar vara övergående, men det tar tid att komma dit. Även om smittspridningen i Stockholmsregionen kanske är nära sin kulmen, så dröjer det innan samma gäller för hela landet. Men när även när detta är avklarat, blir det en mödosam process att få igång ekonomin.
Någon V-formigt snabb återhämtning är det knappast fråga om, men i bästa fall slipper vi ett W där en tillfällig uppgång följs av bakslag. Kanske handlar det mer om ett U, men det är svårt att tro att den branta nedgången hittills ska leda till av en likadan rörelse åt andra hållet.
Snarare blir det ett djupt hack i kurvan, följt av en långsam återhämtning. Kommande stimulansåtgärder för att höja efterfrågan kan hjälpa till, men det är inte i första hand mer pengar som behövs. Flertalet hushåll är ännu stadda vid kassa men köplusten är det sämre med.
Andra finanspolitiska stimulanser kan gälla offentliga investeringar och ökade resurser till kommuner och regioner. Båda behövs, men ingen av dem fungerar heller som patentlösning.
Investeringar, till exempel i infrastruktur, tar lång tid att sätta igång och ger tydligt utslag först i nästa konjunkturcykel. Kommuner och landsting behöver mer resurser – både pengar och personal – för att klara sina åtaganden i välfärden, men detta är inget tillfälligt utan måste gälla för lång tid framåt.
Då spelar det betydligt större roll hur arbetsmarknaden utvecklas. Av allt att döma går vi nu mot en mycket hög arbetslöshet som det tar tid att få bukt med. De många jobb som försvinner när företag och arbetsplatser slås ut kommer inte utan vidare tillbaka.
Därför har det stor betydelse att så mycket som möjligt kan räddas kvar, även under den djupaste coronakrisen. Åtskilligt har visserligen redan gjorts från statens sida, både med finanspolitiska och penningpolitiska insatser. Men de insatser som riktas mot företag har till största delen rört sig om krediter och anstånd med betalningar, inte så mycket om generella avlyft av kostnader vilket skulle behövas.
Företag som har förbrukat huvuddelen av aktiekapitalet är skyldiga att söka rekonstruktion – och om en sådan inte lyckas blir följden ofta nedläggning. Här skulle det behövas en möjlighet att få omvandla de statliga skattekrediter som erbjuds till att istället bli ägarkapital, vilket sedan får lösas in när krisen är över. Men hittills har det varit tvärstopp för en sådan lösning.
Avgörande är också när Sverige kan börja få draghjälp utifrån, framför allt genom att exporten kommer igång. Det ser dock ut att dröja, med tanke på de negativa signaler som kommer hela euroområdet – däribland två så viktiga marknader som Tyskland och Frankrike.
I Tyskland har inköpschefsindex för både industrin och tjänstesektorn fallit mycket kraftigt under april, vilket beror på ett krisartat nuläge och svaga framtidsutsikter. Ett ljus i mörkret är dock att många tyskar jobbar med förkortad arbetstid, vilket gör att arbetslösheten alltjämt är relativt låg.
Det ekonomiska läget i Frankrike är sämre, vilket till stor del kan förklaras med att coronapandemin har slagit hårdare där. Inom euroområdet är Italien och Spanien, den tredje respektive fjärde största ekonomin, ännu hårdare drabbade – både av smittan och djup nedgång i ekonomin.
För Sverige får detta sina återverkningar, däribland genom att riskerna ökar för bankkriser i södra Europa. Situationen för italienska och spanska banker var ansträngd redan före krisen – och den har inte blivit bättre. Spridningsriskerna ända upp hit är dock svåra att bedöma.
Hotet från utländska bankkollapser diskuterades när SNS på torsdagen höll ett webbinarium om coronakrisens inverkan på de svenska bankerna. SEB:s vd Johan Torgeby utfärdade en varning, vilket Johanna Lybeck Lilja – rådgivare vid Nordea (och blivande vd för Första AP-fonden) – instämde i.
En annan fara som framhölls, särskilt av Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen, är att högbelånade fastighetsbolag kan hamna svårigheter om marknadsräntorna stiger. Följden kan då bli att bankerna drabbas av stora kreditförluster från det hållet, i likhet med vad som inträffade vid tidigare kriser.
Finanskriser är svåra att förutse. Ofta har de utlösts av en ganska liten händelse som sedan medfört kedjereaktioner. Just nu är ett bekymmer att den svenska marknaden för företagsobligationer under den senaste tiden har varit i obalans och tidvis inte fungerat. Det är ett orostecken, men sådana finns många av i denna osäkra tid.