Daron Acemoglu är en av årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne. Men utöver en framstående forskare är han en slagkraftig debattör. I en av sina senaste artiklar lägger han skulden för Trumps valseger på demokraterna som enligt honom har övergett de amerikanska arbetarna.
Tre forskare som har bedrivit en stor del av sitt arbete tillsammans delar på årets ekonomipris, som de hämtar i början av nästa vecka. En av dem är Darin Acemoglu som sedan länge är verksam i Storbritannien och USA, men kommer från Turkiet och är av armenisk börd. De två andra är britterna Simon Johnson och James Robinson, båda bosatta i USA.
Deras prisbelönta insats är att ha klargjort hur samhällsinstitutioner påverkar ett lands välstånd. I länder där det råder rättsosäkerhet och pågår exploatering skapas ingen ekonomisk tillväxt – eller förändring till det bättre. Om befolkningen däremot inkluderas i samhället, till exempel genom att ges medborgerliga rättigheter, så kan utvecklingen efter hand också bli fördelaktig för breda lager.
Vad Acemoglu, Johnson och Robinson har visat är att européernas kolonisering av andra världsdelar på 1700- och 1800-talet gav mycket olika följder. I länder som var fattiga vid koloniseringen infördes ofta institutioner som på längre sikt medförde ett utbrett välstånd. I relativt rika länder som koloniserades, till exempel i Sydamerika, blev resultatet däremot en varaktig exploatering, liksom mycket stora inkomstskillnader.
Daron Acemoglu är dock inte enbart forskare, utan också en mycket aktiv samhällsdebattör i både ekonomiska och politiska frågor. Hos honom finns ofta båda aspekter med, exempelvis när han diskuterar följderna av tekniska framsteg som påverkar olika samhällsgrupper. Senast gäller det AI, tidigare IT och andra produktivitetshöjande förändringar som många – men kanske inte alla – vinner på. I USA handlar det även i hög grad om hur de välbetalda jobben inom industrin försvinner till andra länder med lägre löner.
Inför USA:s presidentval har Acemoglu, som är amerikansk medborgare, framfört stark kritik mot att demokraterna har svikit arbetarnas sak. Han har framhållit att den snabba ökningen av de ekonomiska klyftorna i USA har inträffat under presidenter som Bill Clinton, Barack Obama och Joe Biden, lika väl som republikanerna George W Bush och Donald Trump.
Det demokratiska partiet har blivit en koalition av IT-entreprenörer, bankirer, högutbildade och akademiker som har andra prioritering än av arbetare, menar Acemoglu. Arbetarna söker sig i stället till en populistisk ledare som Donald Trump som uttrycker deras värderingar, trots att han samtidigt står nära landets miljardärer.
Acemoglus uppfattning, som han framför i en kolumn som förmedlas av Project Syndicate, är att demokraterna måste återgå till sina rötter hos den amerikanska arbetarklassen. I detta ingår att man ska dela mer rättvist på samhällets välstånd, utgöra en röst för den enskilde medborgaren, liksom stå för opartiska myndigheter och effektiva samhällstjänster.
Enligt honom skulle detta betyda att USA återgår till den samhällsform som fanns under decennierna efter andra världskriget, men därefter inte upprätthållits. Missnöje med detta ligger bakom att så många amerikaner i det senaste presidentvalet uttryckte att bättre ekonomiska förhållandena måste komma först, till och med före demokratin.
I USA är Acemoglu inte ensam om sin uppfattning, som många i demokraternas vänsterflygel delar. Missnöjet är utbrett, särskilt efter Trumps valseger och den svaga insats som demokraterna gjorde i valkampanjen. Bland demokraternas politiker och anhängare finns mycket att fundera över, inte minst om hur man ska återvinna de stora förlusterna av befolkningsgrupper som afroamerikaner och spanskspråkiga.
Svaren är dock inte så enkla att hitta när det gäller att vrida om en samhällsutveckling som har pågått under decennier. Acemoglu pekar på påtagliga brister i USA, men ger inte särskilt tydliga lösningar. En Nobelpristagare kan göra nytta också genom att leda debatten.