Den svenska modellen har klarat krisen. Förra årets väldiga avtalsrörelse kunde genomföras utan en enda arbetskonflikt som ledde till förlorade arbetsdagar. Det är styrkeprov som nog ganska få hade vågat räkna med, skriver krönikören Johan Schück (i tidningen Arbetsmarknadsnytt den 24 februari 2021).
Den etablerade förhandlingsmodellen har sina belackare. Det finns de som inte gillar industriavtalet, som innebär att parterna inom den mer exportinriktade delen av näringslivet gemensamt sätter ett normerande märke. Utbrytningsförsök förekom även i den senaste avtalsrörelsen.
På den fackliga sidan talar man visserligen mycket om samordning, men LO-förbunden misslyckades denna gång att hålla ihop i förhandlingarna. Arbetsgivarna pratar mindre, i stället praktiserar de en sammanhållning som innebär att inget förbund agerar utan hänsyn till helheten. Organisationsgraden är numera dessutom betydligt högre bland företagen än hos löntagarna.
Sett på förhand kunde denna splittring på den fackliga sidan verka olycksbådande, särskilt som det samtidigt pågick en pandemi som under första halvåret 2020 åstadkom ett brant fall i Sverige ekonomi.
Sett på förhand kunde denna splittring på den fackliga sidan verka olycksbådande, särskilt som det samtidigt pågick en pandemi som under första halvåret 2020 åstadkom ett brant fall i Sverige ekonomi. Följden kunde ha blivit en förödande tävlan mellan fackförbunden om vem som kunde driva igenom mest.
När coronapandemin härjade som allra värst på våren förra året var det rätt beslut att flytta fram löneförhandlingarna till hösten och prolongera gällande avtal. Men i mellanperioden skulle parterna då istället genomföra sina LAS-förhandlingar, satta under ett starkt politiskt tryck att nå resultat.
LAS-förhandlingarna lyckades, fastän utan LO:s medverkan. På den fackliga sidan tog tjänstemännen ledningen och fick sedan sällskap av IF Metall och Kommunal.
Detta haveri för LO kunde ha komplicerat den påföljande avtalsrörelsen. Men kanske blev det snarare till hjälp, eftersom ingen där hade intresse av ännu ett misslyckande. Parterna lyckades också gå vidare och förhandla om lönerna utan att hindras av vad som dessförinnan hade hänt.
Splittringen inom LO fanns visserligen kvar, men den hindrade inte att industrifacken och arbetsgivarna genom sina avtal kunde sätta upp ett märke på 5,4 procents löneökning under 29 månader. Och detta fungerade även denna gång: överallt på arbetsmarknaden utgick de efterföljande avtalen från märket, även man ibland valde att lägga ut pengarna på litet olika sätt.
Ingenstans utlöstes varslen, så att stridsåtgärder blev satta i kraft. Antalet strejkdagar under avtalsrörelsen hittills har varit noll, kunde Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo nyligen konstatera.
Två viktiga frågor återstår: Blev löneavtalen blev för dyra, sett utifrån företagens konkurrenskraft? Och kommer avtalen att ge skydd för reallönerna trots den djupa kris som Sveriges ekonomi har genomgått?
Två viktiga frågor återstår: Blev löneavtalen blev för dyra, sett utifrån företagens konkurrenskraft? Och kommer avtalen att ge skydd för reallönerna trots den djupa kris som Sveriges ekonomi har genomgått?
Här finns ännu inga färdiga svar, eftersom allt beror på den kommande ekonomiska utvecklingen. Löneavtal med lång räckvidd har den stora fördelen att ge stabilitet, men de medför också större risk att utfallet inte blir vad man hoppades. Facit får vi långt senare.
Johan Schück
Journalist och civilekonom. Tidigare samhällsekonomisk krönikör på Dagens Nyheter. Numera frilansskribent som bloggar om ekonomi.