Trumps tullar rycker närmare Europa och Sverige. Vi är inte hårdast drabbade, men de blir en börda som läggs ovanpå flera andra. Tyngst av dem väger de säkerhetspolitiska hoten mot Ukraina och försvagningen av Nato som försvarsallians.
Sammanbrottet av mötet i Vita huset mellan Donald Trump och Volodymyr Zelenskyj kom överraskande, såtillvida att det amerikanska övertaget var säkrat från början. Avtalet om mineralutvinning i Ukraina gynnar ensidigt USA, men kunde ändå påtvingas ukrainarna i deras nödsituation.
Zelenskyjs försök att utverka en amerikansk säkerhetsgaranti var symboliskt viktig, men var samtidigt utsiktslöst eftersom Trump redan hade bestämt sig för att gå emot. Det överraskande var däremot att han utnyttjade mötet till en ohöljd maktdemonstration som ytterligare underströks av vicepresidenten JD Vance.
Denna maktdemonstration riktades inte enbart mot Ukraina, utan också mot hela Europa. USA vill inte bara att de europeiska Natomedlemmarna ska öka sina militärutgifter, utan också utsätta sig för ryska kärnvapenhot. Det amerikanska skyddet av dem, som har gällt sedan alliansens tillkomst för 75 år sedan, är inte längre lika självklart.
Följden blir att de europeiska ländernas militära upprustning behöver gå ännu snabbare än planerat, vilket delvis måste ske genom ökad offentlig upplåning. Detta pressar särskilt dem som, till skillnad från Sverige, redan tidigare är högt belånade och av denna orsak har svag kreditvärdighet.
Därför är det viktigt att EU-kommissionen kan ta på sig en del av bördan och lindra trycket mot främst länder som Grekland och Italien. Det minskar kostnaden för dem, men innebär samtidigt att Sverige och andra får betala litet mer. Den samlade militära förmågan ökar dock för hela gruppen av Nato-länder, vilket i nuvarande situation är viktigast.
För EU-länderna betyder dock de snabbt ökade militärutgifterna en påfrestning under de närmaste åren. Följden blir visserligen en ökad efterfrågan i ekonomin, men högre skatter och/eller minskning av andra offentliga utgifter minskar den effekten. Det går inte att stärka försvaret utan att det märks på andra områden.
Detta gäller även om staten ökar sin upplåning, särskilt om den sedan tidigare är hög. Följden kan bli snabbare inflation och stigande räntor, liksom även en försvagad valuta. Det betyder i sin tur en trögare ekonomisk tillväxt och högre arbetslöshet. I förlängningen uppstår finansiella risker, där hela landets ekonomi uppfattas som mindre pålitlig.
Andra risker är av mer politiskt slag. Faran finns att delar av befolkningen söker sig från ansvarsbärande partier till mer populistiska rörelser, vilket försvagar regeringsmakten och även kan hota demokratin. Tendenser åt det hållet går redan att utläsa i åtskilliga länder och kan snabbt förvärras.
Sverige delar de europeiska ländernas problem. Det blir svårt att hitta en finansiering av ökade militärutgifter utan att man höjer skatter som påverkar befolkningen i stort eller gröper ur den sociala välfärden. En ökad upplåning dämpar visserligen trycket, på kort sikt. Men i längden medför den ökande skuldsättningen en stigande räntebörda, även för staten.
Trumps tullar mot andra länder blir i sammanhanget ett mindre ekonomiskt problem, eftersom USA självt får betala en del av priset. Följden blir dock att världshandeln minskar och att priserna på importerade varor och tjänster stiger. Resultatet kan bli högre inflation och en kännbar välfärdsförlust, särskilt för hushåll med låga inkomster.
Mot detta står att amerikanska industrijobb kan räddas, eftersom konkurrenternas varor blir dyrare. Det gäller exempelvis inom stål- och bilindustri som lider av svag konkurrenskraft. Det kan även löna sig för utländska företag att investera i USA, innanför tullmuren. Effekten av detta kan bli mer påtaglig än de förluster som sprids över hela ekonomin.
Tullarna slår hårdast mot USA:s viktigaste handelspartner som Kanada och Mexiko, liksom mot Kina. Europa är däremot mindre drabbat, eftersom exporten därifrån inte alls är lika omfattande. Ofta rör det sig också om mer kvalificerade produkter som inte är lika priskänsliga.
Det hindrar förstås inte att många europeiska – och inte minst svenska – bolag kommer att känna sig orättvist drabbade av tullar. Det är också en helt rimlig reaktion från företag som har framgångsrika produkter, men sedan motarbetas genom diskriminering. Minskad försäljning kan då leda till lägre vinster och krympande sysselsättning.
Från amerikanskt håll kan man då erbjuda möjligheter till förhandling för enskilda länder eller företag. Trumpadministrationen kan tänka sig att sänka tullnivåerna, om den istället får något annat i utbyte.
Men här ligger stora faror, eftersom USA vill bryta upp EU-kommissionens roll som gemensam förhandlingspart i handelspolitiken. Enstaka undantag kan därför stå dyrt. Dessutom är Trump en opålitlig avtalspartner som har visat att han inte står fast vid tidigare ingångna avtal. Det kan gälla även denna gång.
Självfallet ska man protestera mot tullarna, men däremot undvika en köpslagan från underläge. Sverige är känsligt för handelshinder, men bör inte försöka tillskansa fördelar som sedan plötsligt kan tas tillbaka. Trump vill visa sin personliga makt även i handelsfrågor, med alla risker som detta medför.