Mikael Kvart, som är min svåger, bor med sin familj i Seattle som – efter New York – är USA:s mest coronadrabbade stad. Han berättar här i ett gästinlägg om hur vardagen kan bli när så gott som allt normalt liv har upphört. Det handlar om en krissituation som vi i Sverige ännu inte är i närheten av:
“SEATTLE. Som bosatt i Seattle, Washington, har jag nu levt med coronaviruset och COVID-19 en längre period än många andra, med USA:s första sjukdomsfall och dödsfall i stadens utkant.
Det här är alltså ”det andra Washington”, delstaten som ligger på USA:s västkust med Seattle som mest kända stad. Problematiken med att på bukt med pandemin, se till att sjukvården inte blir överansträngd och att rädda ekonomin är nog samma som i Sverige.
Men här är bedömningen att man måste först och främst begränsa antalet sjuka och döda – vissa beräkningar menar att det kan komma att handla om flera miljoner dödsfall i USA – och så får det gå som det går med ekonomin, även om det kommer ta enorm tid för ekonomin att återhämta sig.
Den smått surrealistiska tillvaron började i liten skala med uppmaningar att tvätta händerna ordentligt, stanna hemma om man kände sig sjuk, och hålla sig på 2 meters avstånd från varandra.
Kort därefter kom direktiv från delstatsstyret om att samlingar med mer än 250 person inte var tillåtna. Ytterligare kort därefter stängdes alla restauranger, gym, skolor, och andra ställen där man samlas.
Vad som nu gäller är guvernörens order om att man inte får lämna sitt hem om det inte är absolut nödvändigt. All kommersiell verksamhet ligger därför nere, med undantag för ”livsviktig service” vilket visat sig vara en lång lista.
Det rör sig förstås om livsmedelsaffärer och all form av livsmedelsproduktion, apotek och järnaffärer, liksom restauranger med hämtmat eller hemkörning. Men den omfattande verksamhet som behövs för att hålla igång samhället får också fortsätta: energiproduktion, vatten, all form av transport, rörmokeri, elektriker och så vidare.
Lite mer förvånande, och väldigt amerikanskt förstås, är att butiker som säljer vapen har öppet. De har dessutom slagit säljrekord, eftersom många är oroliga att andra kommer bli så desperata och oberäkneliga att man själv blir tvungen att försvara sig mer handgripligt.
Marijuanabutiker – full lagliga sedan några år tillbaka – har öppet, liksom spritfabriker. Just bland spritfabrikerna är det många som, förutom sin vanliga produktion, har börjat tillverka handsprit som är en bristvara.
När man är ute – man får lov att motionera, fast de flesta håller sig inomhus – slås man av hur tyst det är. Det är som en tidig söndagsmorgon dygnet om, med några enstaka flanörer ute med hunden och nästan inga bilar.
Liknelsen med ”Dagen efter neutronbomben” är redan utsliten. Om man möter man någon på trottoaren, så går man ut i gatan för att inte passera varandra så nära. På sociala medier klagas det över dem som inte håller tillräckligt avstånd.
I mataffären rör sig folk som i slowmotion och håller sig på avstånd från varandra. När jag var och handlade igår bad kassapersonalen om ursäkt för att jag var tvungen att packa mina kassar själv, eftersom jag hade egna tygkassar. I vanliga fall står folk och tittar medan personalen plockar ner allting. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att fundera på vad jag möjligtvis hade med mig hem efter att ha rört vid många saker i affären.
Eftersom vi annars går runt i vår isoleringsbubbla hemma är det svårt att inte bli lite paranoid när man varit ute. Därför går vi runt och desinfekterar dörrhandtag, ljusknappar, och tangentborden lite då och då. Det hela blir inte bättre av att min fru är läkare och träffar patienter som kan vara smittade.
Våra döttrar har skola via datorn med sitt vanliga schema (inklusive gymnastik!), men det är förstås inte samma sak. Även om det skapar rutin i vardagen för dem, så saknar de sina kompisar och sina aktiviteter. Volleybollträningarna ställdes in tidigt, och att ha fiollektioner via Skype har sina begränsningar.
För vår egen del har vi alltid jobbat hemifrån lite då och då, men nu är det förstås på heltid för oss båda. Det blir ibland lite svårt med koncentrationen och jag saknar omställningsperioden mellan jobb och hem som annars kommer automatiskt när man åker till och från jobbet.
När man pratar med kollegor märker man att många känner sig lite ensamma och gärna vill prata litet extra om allt mellan himmel och jord. Vi har därför börjat experimentera med virtuella fikapauser och i fredags även en happy hour på eftermiddagen.
Det kändes VÄLDIGT underligt att sitta hemma framför datorn med en öl i handen och försöka känna gemenskap, och det flöt först väldigt trögt men det gick det med. Efteråt kändes det som att det trots allt var värt det.
Med tanke på alla IT-intensiva företag i Seattle som Amazon och många andra är det ett smärre mirakel att stadens IT-nät inte smälter med tanke på alla videokonferenser, email, och uppkopplingar.
Mitt i allt det absurda så har familjen upptäckt att det finns mycket vi tycker om med vardagen just nu. Eftersom allt är inställt så har tempot i tillvaron sjunkit rejält och vi har tid till mycket som annars inte hinns med. Vi spelar spel, lägger pussel, pratar om de Netflix-shower vi tittar på tillsammans, springer, och har fått tillfälle att prova lite nya cocktail-recept.
Och jo, all tid tillsammans är nog anledningen till litet mer friktion än annars då och då. Vi är förstås väldigt lyckligt lottade – vi har båda jobb som kan skötas hemifrån, döttrarnas skola har till skillnad från en del andra valt att köra distansundervisning, vi har gott om plats hemma för oss alla, och inte minst så är döttrarna är så gamla som de är, 12 och nästan 14. Jag är full av beundran för dem med småbarn som måste hållas sysselsatta.
Bland de många saker jag lärt mig de senaste veckorna är att man vänjer man sig vid allt när förändringarna kommer gradvis, även om allt just nu gått väldigt fort. Hade någon för två månader sedan beskrivit min nuvarande vardag hade jag inte tagit dem på allvar.”