Sverige har en hög inflation. Vem har då huvudansvaret för att prisutvecklingen ska dämpas? Alla måste hjälpas åt, sägs det ofta. Men uppgiften ligger främst på Riksbanken – inte på näringslivet, facket eller ens regeringen.
Riksbanken har som främsta uppgift att verka för stabila priser, utöver att upprätthålla finansiell stabilitet. Inflationsmålet på 2,0 procent gäller penningpolitiken, även om regeringen vill låta finanspolitiken dra åt samma håll.
Näringslivet och löntagarna har, helt klart, andra mål än Riksbanken. Företagen vill gå med största möjliga vinst och facket vill höja sina medlemmars reallöner. Om de ska lyckas med detta så kräver det att inflationen är låg. Men det är ändå i första hand Riksbanken som ska ordna det.
Företagen har ett intresse av att höja priserna, så länge detta får deras vinster att stiga. Detta behov gäller förstås särskilt om deras kostnader har ökat, vilket leder till pressade marginaler. Men det betyder inte alls att företag generellt vill driva upp priserna, eftersom alltför stora prisstegringar ju kan betyda att kunderna skräms i väg.
Många gånger kan företag inte ens kompensera ökade kostnader genom egna prisökningar. Då får de i stället hitta andra sätt att kompensera sig för ökade kostnader, såsom att rationalisera den egna verksamheten. I annat fall blir det nödvändigt att acceptera en lägre lönsamhet, till följd av lägre marginaler.
Löntagarna vill ha höjda reallöner om så är möjligt. Ingen grupp vill vara förlorande, utan alla vill självfallet bli vinnare. Därför kan det uppstå en konkurrens mellan löntagare, där följden blir att inflationen pressas upp om inte arbetsgivarna håller emot.
Men löntagarna kan också vara restriktiva, eftersom de vill behålla sina jobb och inte bli arbetslösa. Därför finns det en gräns för hur långt som facket försöker driva sina lönekrav. Men det är ändå Riksbankens hot om åtstramande räntehöjningar som verkar avskräckande: även om löntagarna ser inflationsmålet som viktigt, så beror det inte på dem om det faktiskt upprätthålls.
Regeringen vill, liksom Riksbanken, hålla ner inflationen. Men den har också andra mål för sin finanspolitik, såsom att motverka alltför djupa konjunkturnedgångar. De kompensationer som staten för tillfället betalar för höga elpriser visar dessutom att man gärna vill hålla svenskarna någorlunda nöjda.
För en regering är ett överordnat mål att bli omvald i nästa val, även om det ännu är långt dit och nuvarande opinionssiffror pekar åt ett annat håll. Medan Riksbanken kan göra sitt yttersta för att bekämpa inflationen, så kan politiker inte gå lika långt utan att det straffar sig genom ökad impopularitet.
I Sverige, liksom i många andra länder, finns dåliga erfarenheter av att regeringar och arbetsmarknadens parter gemensamt försöker hålla tillbaka inflationen. Det brukar inte lyckas, särskilt i lägen där följden blir att företagens vinster pressas ner och löntagarnas reallöner sjunker. I så fall blir arbetsgivarna och facket i stället mer angelägna att ta tillvara sina egna gruppintressen.
Politiker vill dessutom inte gärna ta ansvar för att arbetslösheten stiger, såsom ofta blir följden av kraftfull inflationsbekämpning. Av det skälet har de delegerat bort ansvaret för penningpolitiken till Riksbanken som leds av höga tjänstemän. Också arbetsmarknadens parter tycker nog att detta är en bra ordning, även om de gärna klagar på Riksbankens beslut om höjda räntor.
Det här betyder förstås inte att Riksbanken alltid gör rätt. I penningpolitiken råder hela tiden en stor osäkerhet, där många frågor får svar långt senare. Ofta rör det sig om svåra avvägningar, där det är ständig risk att svåra beslut fattas alltför sent. Samtidigt ska Riksbanken uppträda förutsebart och konsekvent, vilket kräver att man inte dröjer med besluten tills alla är överens.
Som läget nu ser ut, kommer räntehöjningarna att fortsätta åtminstone till utgången av första halvåret. Inflationen är fortfarande oacceptabelt hög och kan inte pratas ner genom möten mellan finansministern och livsmedelsjättarna. Inom kort ska arbetsmarknadens parter göra upp om nya löneavtal, vilket troligtvis medför högre kostnader inom bland annat handeln.
Bankkriserna i USA och Schweiz har tagits om hand i de närmast berörda länderna och hotet om en global finanskris verkar ännu så länge liten. I Sverige finns en växande oro för bostadskostnaderna, delvis beroende på ökade räntekostnader, men hittills är följderna ganska begränsade. Hushållen tvingas spara på andra utgifter för att klara boendet.
Kritiken mot nuvarande ordning för penningpolitiken är ofta högljudd och den har också poänger. Men det är svårt att hitta ett system som står bättre emot inflation och vid behov kan visa vägen tillbaka mot lägre inflationsnivåer. Faran med en helt annan ordning är att inflationen varaktigt fastnar på en högre nivå som egentligen nästan ingen önskar.