Filipstad i Värmland är en liten kommun där ekonomin och mycket annat är på väg att gå över styr. Bakgrunden är att staten har förlagt stora flyktingmottagningar dit, utan att ta itu med svårigheterna när fler asylsökande sedan har följt efter. Situationen som har därmed blivit övermäktig och akut hjälp utifrån är nödvändig.
Den larmsignalen skickas i en ny ekonomirapport från Sveriges kommuner och landsting, SKL. Där påminns man om att staten inte alltid är någon välgörare, utan ibland kan ställa till enorma problem genom sitt kortsiktiga agerande.
I SKL-rapporten beskriver kommunchefen i Filipstad, Claes Hultgren, läget så här:
”Filipstad har sedan tidigt 1990-tal haft asylmottagning med cirka 300 platser i kommunal regi. Verksamheten och samverkan med Migrationsverket fungerade bra. De som befann sig i kommunen blev i nästan samtliga fall kommunplacerade i andra kommuner när de fick uppehållstillstånd.
När asylförläggningarna privatiserades samtidigt som ebo (lagen om eget boende) och etableringsreformen infördes kapsejsade hela systemet. Bostadsbristen i de större kommunerna ledde till att Filipstad fick en mycket hög egeninflyttning. Samtidigt etablerades privata anläggningar. Detta fick till följd att Filipstad tidvis hade upp till 1 200-1 300 asylplatser i kommunen, som har 10 500 invånare totalt, med allt vad detta innebar med skolor till barnen och service till de tillfälliga medborgarna. De långa handläggningstiderna gjorde att människor bodde i kommunen i åratal utan att få sin sak prövad. De blev sedan kvar i kommunen, med små möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden.
Filipstad blev av Delegationen mot segregation (Delmos) och regeringens 32-kommunerssatsning lovade som mest cirka 40 miljoner kronor per år (vilket motsvarar 2 kronor i kommunal skatt) fram till 2027. Detta gav kommunen hopp. Denna möjlighet uteblir nu, samtidigt som andra riktade medel också minskar/ upphör. De närmaste tre åren kan det medföra ett behov av åtgärder upp mot 3kronor i kommunalskatt.
I för- och grundskola har cirka hälften av barnen målsmän som är utomeuropeiskt födda. Många barn har redan efter några år en högre kompetensnivå än sina målsmän. Det går inte att förutsätta att barn och elever får kunskapsstöd, motivation, samhälls- och kulturorientering från hemmet. Därför behöver förskolans och skolans roll stärkas.
Utmaningarna i skolan och på arbetsmarknaden inkluderar både etablerade svenskar och migranter, då de socioekonomiska förutsättningarna sedan länge varit svåra med hög arbetslöshet och låg kompetensnivå. Det gör att integrationsarbetet försvåras ytterligare, då det etablerade samhället inte är särskilt starkt och kan visa vägen. Det skapar också motsättningar mellan olika grupper med svag ställning.
De flesta med utomeuropeisk bakgrund står utanför arbetsmarknaden. De arbetsmarknadsinsatser som tillhandahålls ligger ofta över den kompetensnivå som krävs. Enligt Arbetsförmedlingens statistik från februari 2019 är arbetslösheten 11 procent i Filipstad. Ur ett kommunalt perspektiv är siffrorna betydligt mörkare än så. I Filipstad bor cirka 750 vuxna individer med ursprung i Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan och Irak. Nästan samtliga har kommit till Filipstad under perioden 2012–2017. I denna grupp är arbetslösheten och bidragsberoendet mycket högt, samtidigt som utbildningsnivåerna är mycket låga. Denna grupp riskerar att hamna i ett evigt utanförskap som redan nu belastar den kommunala ekonomin tungt.
Arbetslösheten i gruppen är 80 procent när man räknar in de personer som Arbetsförmedlingen bedömt inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Dessa personer hamnar då helt på kommunens försörjningsstöd. En utveckling som sedan 2006 accelererat från 4,5 miljoner kronor till prognostiserade 31miljoner 2019. Redan idag är kostnaden och de sociala konsekvenser som bi drags beroende ger alldeles för höga. Samtidigt har kostnaden för placeringar ökat kraftigt och tillsammans med försörjningsstödskostnader motsvarar de över 3kronor i kommunalskatt.
Till detta kan läggas att barnfattigdomen är näst högst i Sverige med en fjärdedel av alla barn i grundskolan klassificerade som barnfattiga enligt Rädda Barnen.
Allt detta är övermäktigt att hantera med egna resurser. Den ekonomiska situationen i Filipstad kan inte lösas genom mellankommunala system utan måste finansieras med statliga medel.”
Läsaren av detta kan inte annat än bli chockerad över hur Filipstad och de asylsökande är lämnade vind för våg. Det råder knappast någon tvekan om staten – och de regeringar som styrt landet – har svikit sitt ansvar. De långsiktiga följderna ser ut att bli förödande, både för kommunen och flyktingarna.
Det kanske finns enskilda uppgifter i kommunchefens beskrivning som kan ifrågasättas. Men helhetsbilden är ändå svår att rubba. Oavsett hur det exakt ligger till kan ingen missa att det rör sig om ett rop på omedelbar hjälp.
Något sådant stöd tycks dock inte vara på gång. Men det borde vara dags för regeringen att öppna ”kommunakuten” som på 1990-talet räddade kommuner i knipa undan konkurs.
Den gången handlade det delvis om kommunernas självförvållande problem. Men i fråga om Filipstad gäller det en kommun som har gjort som staten ville och sedan har övergetts. Det enda rimliga är då att staten tar hand om notan.