Har Jimmie Åkesson blivit liberal? Den frågan kunde åhörarna ställa sig efter att ha lyssnat på hans första EU-debatt med Liberalernas ledare Jan Björklund. SD-ledaren höll med om nästan allt och fick skillnaderna mellan dem att framstå som ganska måttliga.
Det är inte ofta som storpolitiken flyttar ut till förorten. Men när man har fått en debatt om EU-valet mellan Jimmie Åkesson (SD) och Jan Björklund (L) in på knuten, då gäller det att gå dit och lyssna. På onsdagseftermiddagen möttes de båda i Alviks kulturhus.
Men snarare än debatt blev det ett slags kurragömmalek, där Åkesson gjorde sitt bästa för att hindra Björklund att få grepp om honom. Nästan allt som L-ledaren sade om EU, höll SD-ledaren med om.
Om man får tro Åkesson, anser han numera att EU har stora förtjänster. Han vill behålla inre marknaden och accepterar viss överstatlighet. Enligt honom behövs gemensamma tag i fråga om klimat och miljö: systemet inom EU med utsläppsrätter är bra.
Det är som bortblåst att SD tills nyligen ville att Sverige skulle lämna EU. Nu anser Åkesson att man ska stanna kvar och göra nytta genom att arbeta seriöst.
Björklund var ändå inte återhållsam i sina lovord över vad EU har åstadkommit när det gäller fred och välstånd. Han framhöll också att samarbetet behöver byggas ut på flera områden: den inre marknaden, klimat och miljö, utrikespolitik och flyktingmottagande. Enligt honom kräver detta mer av bindande majoritetsbeslut, jämfört med dagsläget.
Åkesson höll inte med om allt, framför allt vad gäller flyktingfrågan. Men han instämde ändå i betydligt mer än man skulle vänta sig. Hans chans att få ett övertag kom när Björklund medgav att EU hade misslyckats med hanteringen av finanskrisen, men av detta blev det ändå inte så mycket.
I synen på hur EU bör utvecklas finns ändå skillnader mellan L och SD, men de blev mindre vid närmare betraktelse. Björklund vill gå vidare med integration inom EU, men främst på vissa utvalda områden. Åkesson vill sätta stopp för att makt flyttas till Bryssel, utom där han anser det behövligt med undantag.
Det här betyder inte att de tycker lika, men däremot att olikheterna blir svårare att urskilja.
Främst beror det på Åkessons skickligt genomförda defensivtaktik, där han vill begränsa de tydliga åsiktsskillnaderna till ett fåtal områden. Taktiken går ut på att göra svepande negativa omdömen om EU som stormaktsdröm och imperiebyggande, men utan att konkret säga vad som borde ändras.
För Björklund blev det därför svårt att slå fast vad debatten egentligen gällde. Han mötte en undanglidande motståndare som höll med om det mesta och därför var nästan omöjlig att få grepp om.
Åkesson hade chansen att gå till angrepp när Björklund argumenterade för svensk övergång till euron. Men ändå valde han att inte attackera.
Nu går deras turné vidare med EU-valdebatter i Gävle och Göteborg. Betyder det att kurragömmaleken ska fortsätta? I så fall blir nog åhörarna inte så mycket klokare om var skiljelinjerna egentligen går.